Fursten utav fyra.

För mig blir minnena en drog,
någonting jag inte riktigt kommer ifrån.


Och du strålar
från ditt hus
i Änglastan.


Men jag vänjer mig aldrig,
jag blir nog aldrig van.


Men om vi kunde mötas öga mot öga,
om vi kunde träffas bortom det blå.
Om vi kunde mötas öga mot öga,
vad gjorde vi då?

För mig blir minnena en drog.

Idag har varit... hm... jag vet inte, helt mongo passar nog bäst.
Till att börja med så hade jag sovmorgon till klockan 9.20. Sen fick jag veta att första lektionen var inställd, så jag hade ännu längre sovmorgon, till 10.20. Det var svenska och det var lite skumt, jag var trött. Efter den lektionen var det lunch, jag köpte ost- och skinkpaj. Sen mådde jag illa, men blev jäääähäätteeglad när Marcus inte orkade äta upp sina pommes frites, för det innebar ju att jag fick äta av dem.
När jag hade ätit var det ny lektion igen, vi tittade på en film om tinnitus, kul. Till slut var det bara mardrömsengelska kvar, men det var det roligaste på hela dagen. Till att börja med så lät vi inte Susanne komma upp i hissen:
Susanne: Asnath, kolla om det är någon där uppe vid hissen...
Asnath (som såg att vi höll kvar hissen): Nej, det är ingen där!
Susanne: Det var konstigt....
Vi där uppe: Hahahahahahahha..!
När vi väl skickat ner hissen så fick jag en briljant idé:
Jag: Therese, hoppa fram från sidan när hissdörren öppnas!
Therese: Jaa!
Resten kan kluras ut själv men jag berättar ändå - Susanne blev rädd och vi andra skrattade på oss. Det var kul.
Jag känner mig elak, men det gjorde faktiskt min dag mycket bättre.




Jag har inte varit så ledsen idag. Ganska skönt. Positiv som jag är så antar jag att det kommer tillbaka imorgon.

Give me words to speak.

Alldeles nyss när jag skulle starta en maskin tvätt (ja, jag är sent ute för jag glömde bort det... som vanligt) så dog jag nästan. Det var en spindel på golvet och jag ryser till och med när jag skriver ordet spindel... spindel spindel spindel. Jag är typ som Itma Hoa M'botenbaba... vad ska jag göra med mig själv? Jag vet i alla fall vad nattens mardröm kommer handla om.
Jag antar att jag fortfarande kan roa mig med en kul grej jag såg på facebook förut.

Idag har jag känt irritation, skämmighet(?), skam (kom jag på att det heter), trötthet, ledsenhet, saknad, väldigt mycket saknad faktiskt. Nog om det, nu ska jag sova.

There's no such thing as Peter Pan.

Har jag inte den finaste vännen, så säg emot. Idag fick jag ett blommogram. Med blommor. Wow, vem hade kunnat gissa att det var blommor?

Jo, jag skulle ju lägga upp bilder på mina målerier...

Hm, det sista är en bild som jag gjorde på naturkunskapen i höstas. Hade inget anteckningsblock med mig så jag fick rita i paint.

Hey, I can pee outside in the dark.

Som vanligt har jag inte gjort det jag skulle göra, jag har inte pluggat. Klockan är snart nio och jag har knappt tittat i böckerna. Ännu mindre målat. Jag har städat. Städat. Städat. Jag har lagat mat. Lagat mat. Lagat mat.
Jag har tänkt. Men det var inte nytt. Jag tänker jämt, hur stänger man av det?! Jag vill inte tänka, jag vill bara vara, göra saker utan att tänka massa i förväg, under tiden och efter.
Och nu när jag tänker efter (ha, där var det igen) så är jag inte så mycket. Bara ett skal som tänker. Hela tiden tänker.

BOINK

Nu ska jag klaga lite, bara så jag får ur mig det.

I natt fick jag kramp i benen, så idag har jag inte gått ordentligt, har haft ont i dem.
Jag har också haft ont i vänstra armvecket och det som sitter inom fem centimeters räckhåll där, för igår kväll pratade jag i telefon med Julia i en timme, med armen böjd. Jag höll ju i telefonen. Inte med armvecket men med handen. Den andra armen, dvs höger, har jag också ont i. Fast det är snarare vid axeln, eller strax under. På idrotten spelade jag rundbadminton och när jag sträckte upp armen för att slå iväg den lilla fjädern så klickade det till ganska ordentligt. Kraaaaaschrhshh, typ. Aj. Det gör lite ont idag.
Något annat som jag klagat på i flera veckor nu är att jag är trött. Fast jag har egentligen inte klagat så mycket, mest bara konstaterat att jag inte riktigt hänger med i alla svängar för att jag är så slut.

Så, nu är jag klar med det.


Idag har jag varit lite sur. Har hört så mycket klagomål på bara de fem timmarna jag var i skolan idag, det är tröttsamt.
Vanliga kommentarer:
"Skolan har aldrig god mat!"
"Hoppas att den läraren är sjuk så vi slipper ha lektion..!"
"Nej, inte en läxa igen!"
Det är så irriterande. För det första, det går inte att laga mat så att varenda elev blir nöjd. Och b, det är taskigt att önska någon sjuk, lärarna och lektionerna är ju dessutom till för att eleverna ska få hjälp med att lära sig. Och för det sista, läxor har man för att fortsätta lära sig. Samma sak med prov. Ungdomar har det alldeles för bekvämt och tål inte en liten rubbning i vardagen. Det borde ändras på, hur gör man det? Om jag helt otippat skulle bli lärare, då skulle jag banka vett i mina elever och säga att skolan är till för dem. För att få dem att förstå det en gång för alla.
Visserligen är det så att jag irriterar mig på negativ inställning till skolan överlag, för jag gillar faktiskt skolan ganska mycket. Men när man klagar på allt inom skolvärlden blir jag arg.

jag pratar i telefen med julia. skriver med en hand, därav alla stavfel och ickestora bbookstäver. vi är jättetrötta och tråkiga... det är synd på oss, och jag har datorn på migv...
jag gillar julia.

PINEAPPLE PRINCESS

Nej, jag lägger nog inte av, jag klarar ju inte ens tre dagar. Knappt två.
Men något meningsfullt lär det ju inte stå här, om jag tror rätt.

I min klass går Rebecka. Hon är konstig. Hon är kissnödig väldigt ofta. Precis som jag.
Vi brukar dessutom gå på toa samtidigt (inte på samma!) och varje gång skyndar jag mig för att bli klar före henne men varenda gång står hon och väntar på mig när jag kommer ut. Börjar fundera på om hon har någonting som stannar tiden medan hon är där inne.
Eller så kanske hon är en utomjording som tömmer blåsan genom att dansa runt på toalettlocket?

Samtidigt som jag spekulerar om hur Rebecka går på toa, äter jag vitkål med soya på. Det var väldigt längesen jag åt det. Nu kommer jag ihåg varför: jag tar alltid för mycket soya.

Förut när jag försökte laga mina byxor så tappade jag nålen på golvet. Sen hittade jag den inte, så om ett par dagar så vet jag varför jag helt plötsligt får ont i foten när jag klampar runt i mitt rum.

En trevlig låt - Dennis Kamakahi – Always (Garage Guys Version)

Jag tror jag ska sluta blogga.
Den som undrar hur jag mår och vad jag gör kan ju fråga istället.
Jag kan ändå inte skriva någonting här utan att det tolkas fel.

Jag ska ligga på golvet och titta upp i taket och lyssna på Coldplay hela natten lång.

Det var inte så här det skulle bli.


Imorgon blir en jobbig dag, jag förstår inte hur jag ska hinna med allt! Jag har grejer att fixa, lektioner att gå på, noll raster, kort lunch, en krånglande dator, torra händer, inlämningar, läxor, och tankar att hålla i styr. Hur ska jag hinna, är det någon som har en tidvändare?
Jag är borttappad i mitt eget virriga liv.

Kidnap the Sandy Claws.

Idag har varit en sån bra dag!
Det började med att jag kunde se himlen när jag tittade ut, det var mycket uppmuntrande. Sen åkte jag till skolan och grejade med lite saker innan jag for vidare till Tranängs ena idrottshall för att göra i ordning för dagens händelser. Det är nämligen så att idag hade BF08 allsång för pensionärer och de hade frågat oss för några veckor sen om vi ville vara med och hjälpa till. Vi (=4 från min klass + några från 07) hjälpte alltså till. Vi bar stolar och grejer. Klockan halv två började the old people komma så vi visade vägen, hälsade välkomna och var trevliga. Ja, det var en bra dag, helt enkelt.

Nu är det dags för mig att skriva klart mitt svenskarbete och skicka till Björn som är allmänbildad.

KAKA

Jag var på gymmet i morse. Ingemar var inte där, så ingen pratade med mig, haha (han skrämde mig senare och sa att han gick till gymmet senare än vanligt). I alla fall så fick jag kakor av Daniela och när jag sen skulle gå på toa och tvätta bort kakspåren så upptäckte jag att jag hade tagit på mina trosor bak och fram. Jag kan inte ens klä på mig utan att göra fel. Men det är inget ovanligt alls faktiskt.

Just nu pluggar jag (ja, jag gör faktiskt det!) och hoppas på att bli färdig så jag kan skicka in arbetet ikväll. Min dator ska formateras om och jag måste spara alla mina saker på en bärbar hårddisk igen för att inte gå miste om allt.

Kakorna får mig att må bättre. Okej, alla fattar förmodligen att det inte är riktiga kakor det rör sig om, men jag gillar att använda kodord och det tänker jag fortsätta med. Jag kanske är så förutsägbar att alla vet vad jag menar fast jag pratar om kakor?
Jag är nog ingen bra förebild.

IN YOUR FACE

I've made up my mind.
I'm going to the dark side.
And it's your fault.

Job 3:26

De flesta som känner mig vet att jag tänker väldigt mycket. Min hjärna går jämt på högvarv och det kan man ju tro är bra. Det är det också, om man tänker på rätt saker. 
Det gör inte jag. Jag tänker inte på rätt saker, jag tänker helt fel. Även om det känns rätt att tänka så, så vet jag att det är fel. Jag bara vet det.


Ofta tänker jag på Job 3. Det är så lätt att tänka i de banorna. Varför har somliga svårare än andra att uppskatta det man har?

Jag har förändrats, det har jag hört på både negativt och positivt sätt. 
För tre år sen var jag väldigt annorlunda, jag vågade ingenting, jag var en feg tjej som tog åt sig allting. 
Det är skillnad nu. 
Jag tar fortfarande åt mig allting, men jag vågar mer. Jag kan säga ifrån, and believe me, I do! Ibland. När jag väl gör det, då gör jag det verkligen.

I ungefär fem år nu så har jag haft det jobbigt konstant och jag har kämpat för att försöka hålla mig på ytan. Det har inte funkat jämt. Nästan aldrig faktiskt, men jag ger inte upp. Ibland tar jag en paus i att försöka, men jag fortsätter igen (det är förresten en förändring som kommit på senare tid).
Jag är trött på allt tungt som samlats och undrar ofta vad jag kan göra för att bli av med det. Jag har fått BUP föreslaget från olika håll, men jag ser inte det som ett bra alternativ. Fast jag vet ju inte, känner bara inte för att lägga ut hela min livshistoria för främlingar igen, det gör det inte bättre.

Det är inte bara min insida som har ändrats, utan också min utsida och det som hör till. Jag får näsblod helt utan anledning lite då och då, och nu har jag sår i näsan. Mina händer är helt förstörda och jag önskar mig nya i försenad födelsedagspresent. Jag har konstig aptit, jag är hungrig efter att jag har ätit, men inte före. Jag äter inte mycket när jag är hemma, har ingen aptit då. Dessutom är mat ännu en anledning till att kalla mig fet. Jag är trött på att höra det. Jag är trött på så mycket, av och till vill man bara dö.





Efter ett ganska deprimerande, men OJ så (för mig) lättande inlägg ska jag ta tag i mitt så kallade liv och börja plugga igen (som om jag inte har gjort det i stort sett varje dag sen skolan började i augusti). Sen ska jag försöka äta.

BLOOD ON MY HANDS

Skolan är igång igen, så skönt! Något annat som däremot är ganska mycket mindre skönt är sprucket skinn. Mina händer är helt såriga, för det är så kallt ute så de blir torra. Handkräm är inget alternativ för det kliar som sjutton och händerna svullnar.
Åh, vad jag klagar! Jag vill inte det... Jag som faktiskt hade något vettigt idag. Det har jag glömt bort bara för att jag klagar så mycket på allt.

HIGH SPEED

Idag har jag varit så fruktansvärt effektiv, jag vet inte riktigt vad som har flugit i mig.
Eftersom inte mormor, morfar, farmor och farfar kunde komma idag så blev det inget födelsedagsfirande för mig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle pyssla med, men plötsligt fick jag för mig att städa tvättstugan! Det gjorde jag också. Det blev fint.
Dessutom har jag sorterat kläder, tvättat i flera omgångar, vikt lakan och handdukar, och dessutom packat inför imorgon. När jag vaknar imorgon bitti är det bara för mig att gå och duscha en sväng, dra på mig träningskläderna och äta frukost. Sen är det dags att åka till gymmet. Jag känner mig jättehurtig. Men skolan är i alla fall välkommen för min del, jag har saknat den faktiskt. Det är tråkigt att vara hemma.

Nu ska jag titta pyttelite på Scrubs innan jag sover. Det är så bra! Waaaaah...

DAGENS TIPS

Starta en bra låt (heta tips: Coldplay – Clocks, Coldplay – Fix You, Coldplay – The Scientist).
Lägg dig ner på golvet, blunda och bara lyssna.

IRONIC

Tack för det varma välkomnandet. Det gjorde mig så glad.

"Du behöver inte vara rädd!"

Jag har kommit hem efter min praktik. Har varit på ett sportlovsläger för barn på Ralingsåsgården. Käre värld, vad härligt det var! Nu när jag tänker efter...
I början kände jag mig jättevilsen. Förklaringen och konsekvenserna av det kommer jag till snart. I alla fall, den första dagen var jättejobbig för jag var så sjukt osäker och det kändes som att alla tittade på mig som att jag gjorde fel hela tiden. Andra dagen var bättre för då hade jag ändå lyckats bevisa lite för mig själv att jag inte är helt misslyckad, åtminstone inte jämt.

En snabbsammanfattning av lägret kanske gör det lättare...
Jag har upplevt
- otroligt fantasifulla uteaktiviteter
- kärlek, glädje och dess motsatser
- humor i ordets rätta bemärkelse
- rymdtema
- fantastiskt fika
- en fruktansvärd värk
- underbar massage
- massa annat också

Jag tycker jag är ganska duktig på att sammanfatta. Haha usch nej.

Jag har sett så många förebilder i ledare, hjälpledare och barn. Många att se upp till på flera olika sätt. Jag har lärt mig så mycket, till exempel att inte ta saker för givet. Jag snackade en del med Pernilla om att vara tacksam. Senare den dagen var jag otroligt tacksam för plasthandskar när jag skulle torka undan resterna från tacobuffén på bänken. Det var sås, kladd, sallad, tomatdaller, majs, köttfärs och saft. Typ. Lovely. Jag älskade verkligen de där handskarna då.
Nu känner jag också en otrolig tacksamhet till Elin som fanns hos mig under hela min dumma ångestattack den kvällen på frivilliga bönen. Jag kände verkligen ett stort stöd. Alltså, jag har fått otroligt mycket stöd av Elin innan, detta var bara på ett annat sätt. Hon berättade för mig att jag inte behövde vara rädd. Jag kanske inte ska gå närmare in på händelsen tänker jag nu...


Allvarligt talat, försök aldrig skriva något seriöst när sömnbrist härjar. Jag tror jag ska sova nu.

Tack alla fantastiska 
barn, ungdomar 
och ledare för lägret!

HJÄRTSÅNG ♥

Nu har jag pratat med Julia igen. Det var så kul! Jösses vad vi skrattade... hon är mysig. Det har jag sagt innan men bra saker tål att upprepas, vettja!

Jag tror det är dags för mig att börja plugga lite nu. Eller mycket kanske. Jag har ju prov imorgon, jag hoppas det går bra, men det gör det säkert. Jag har hört att man är gladare om man är positiv så jag får väl försöka vara det.

A BEST FRIEND

Jag har pratat i telefon med världbästigaste Julia Hesselstrand nu i en halvtimme. Jag antar att vi hade fortsatt ett tag till om inte deras telefoner hade varit så urladdade... hon ska plingelinga tillbaka imorgon igen. Det blir kul! Jag saknar henne väldigt väldigt väldigt jättemycket. Hon är så bra! Och jag saknar henne, sa jag det?

I WALK ON THE SLANG

Vilken dag!
Först vaknade jag upp i ett konstigt rum som visade sig tillhöra Lois. Dessutom hade jag på mina ben en liten gullig filur som liknade en katt, vilken också tillhörde Lois.
Lois och jag åkte till skolan och jag hade sovmorgon till 9.20. Skittråkigt. Jag åt ett äpple och Rebecka tittade på. Första lektionen var matte, den gick bra! Andra lektionen var svenska. Det gick också bra förutom att jag klantade till det som vanligt när jag skulle prata. Lovely.

Det var den skoldagen det. Egentligen har jag två lektioner till efter dessa, men båda var inställda så vi slutade 11.20 idag... jag åt, sen tog jag den tidiga bussen till Nittorp eftersom jag inte ville vänta i skolan i tre timmar utan något att göra (läxorna var hemma). Sen gick jag den där långa milen hem, för jag lyckades inte ragga skjuts av de som ska kalla sig mina föräldrar.
Jag var hemma ca 14.00. Då var jag skittrött i benen och halsen. Det är jobbigt att gå och andas samtidigt. Men nu har jag i alla fall motionerat bort de där sex glasspinnarna jag åt igår. Lois åt också sex stycken. BLÄ! Jag tycker inte att någon borde prova det.
I alla fall... när jag kom hem så började jag packa ner lite grejor till lägret som jag pyser iväg på i övermorgon.  Det blir nog najs, hoppas jag! Jag hittade mina (Kajsas) skor! Äntligen! De har varit borta i... två veckor!.... Hehe... borta i min garderob. Tro mig, man kan gå vilse i den. Det är därför Patrik Stjärna ligger där och inte under sin sten i Bikini Botten.... 8D

AJ

Jag tycker inte om sovmorgnar. Det är så tråkigt! Det finns inget att göra och jag kan inte åka senare hemifrån heller eftersom det inte går någon annan buss.


Igår pratade vi om kränkningar på klassrådet. Det var jobbigt och det ploppade upp mycket tankar i mitt redan överfulla huvud. Kränkningar är det så mycket av nu för tiden. Varför kan folk inte bara acceptera varandra som de är? Jag menar inte att jag inte har problem med det, absolut inte. Men det finns vissa som har svårare för det än vad jag har. Det är så tröttsamt!