THE LAST FEW HOURS

Nu sitter jag, Jennie och Lois och tittar på Män som hatar kvinnor, jag fattar ingenting. Det är bara tre timmar och 40 minuter kvar till nästa år, hej svej.

VISARE

Jag känner något... antingen är det larven jag åt, eller en uppelbarelse!
Nu förstår jag på riktigt varför det kallas lökringar. För det första så är det ringar, och för det andra så luktar det verkligen lök när det är riktigt illa. Detta upptäckte jag för en stund sen när jag skulle hänga upp min jacka på spiken i mitt rum. Dags att ta en dusch, tror jag minsann.

FJORTIS

Vad som är ganska känt är att jag är en konstig person med väldigt skumma idéer. För en halvtimme sen fick jag ett infall och registrerade mig på lunarstorm för att se om den sidan fortfarande är lika värdelös. Det var den inte, den var värre. Nu sitter jag och tänker tillbaka på den där tiden då alla (nåja, många) i min ålder var översminkade fjortisar eller killar med häng till knävecken och hundra kilo vax i håret. Jag har aldrig varit sådan, dock. Först och främst är jag inte kille. För det andra är jag visserligen tjej, men har jag någonsin varit en översminkad fjortis? Inte fjortis i alla fall, men översminkad har jag varit. Jag kan visa.

FISHES

Jag är skittrött och glömde just vad jag hade tänkt skriva.
Det är roligt att mata mina fiskar till höger, blir sugen på att ha ett akvarium med riktiga fiskar i på mitt rum. Fiskar är söta.

FEW WORDS

Jag har inte så många ord idag. Imorgon är det julavslutning vilket innebär jullov till 11 januari. En eller två veckor i skolan då igen, sen APU i två veckor på samma ställe som före höstlovet - ÅSALYCKAN! Tjoho! Jag gillar det stället.

Nu har jag suttit och försökt komma på något trevligt att skriva men jag kommer inte på något. Eller jo, Marica har lärt mig SUPERSTEGET! Det ser så sjukt kul ut, men det är svårt...

Nu orkar jag inte mer. Hej då.

TREVLIGT

Idag på handledningstiden gick jag, Amanda, Emma och Rebecka för att köpa en blomma till Jennie. Den var galet fin och vi hade lyckats samla ihop 400 kronor, woho! Tung var den också... efter skolan åkte jag till Nittorp för att lämna den till Jennie. Jag mötte henne på halva vägen när hon skulle hämta sina pojkar på dagis så jag väntade en stund på dem. Sen gick vi hem till dem och fikade en stund, pepparkaka, chokladruta och te - gott! Vi pratade och hade det trevligt och plötsligt hamnade vi på golvet i vardagsrummet och tittade på Erik och Hampus när de lekte med sina bilar och allt vad det var.
När klockan var halv sex skulle de äta och jag tänkte åka hem men då bjöd Jennie mig på middag också. Hon är bra snäll, alltså!
Jag stannade till klockan sju och sen for jag hem. Det var tre trevliga timmar! Tack :)

RYNKOR

Jag har alla ålderdomstecken utom ett - rynkor. Det är bara det som fattas. Dålig syn och hörsel har jag, jag har minnesluckor och kommer inte ihåg vad jag gjorde igår. Jag är fruktansvärt fumlig, klumpig och virrig. Hurra.

MONGODRÖM

Sömn är... hm. Jag kan inte sova. Eller jag har inte ens försökt men jag vet att jag inte kan. I natt kommer jag att drömma mardrömmar, om jag nu lyckas somna. Jag känner det på mig.

Jag vill ha tillbaka den där drömmen jag hade härom natten. Den drömmen som gjorde mig så ledsen, men så glad på samma gång. De där orden som jag fick av en mycket speciell vän som jag tycker om mycket och saknar mycket. Mycket mycket. När du behöver någon... Då kommer jag att vara hos dig.
Jag blev så glad av att höra det och så fort jag vaknade efter den drömmen skrev jag upp orden för att inte glömma bort dem. Nu vet jag att jag inte kommer glömma dem. Jag har sparat dem på ett bättre ställe än i mobilen. Gissa var!

THIS TIME

Jag fick just en anledning att tänka på mitt tal som jag höll i slutet på höstterminen i nian. Vår lärare, som för övrigt är en himla mysig människa, gav oss i uppgift att antingen demonstrera något i fem minuter, eller hålla ett tal till någon i fem minuter. Jag valde att hålla ett tal och vi fick ungefär två veckor på oss att skriva det. Den första veckan tänkte jag så att det osade men jag kom inte på vad jag skulle tala om. Sen dog en nära släkting till mig (morfars syster), Linnéa. Då förstod jag att jag skulle skriva ett tal till henne, ett tacktal.

Jag höll talet på en tordageftermiddag. Det var väldigt laddat och det var första och enda gången som jag upplevde att hela klassen lyssnade på mig. Jag är stolt över mig själv att jag vågade stå inför klassen och faktiskt berätta och visa vad jag kände. Det var tungt, men jag är nöjd.

Anledningen att jag tänker på detta nu är att imorgon är det ett år sen Linnéa dog. Jag saknar henne, och när jag tänker på henne så kan jag bara höra hennes skratt. Hennes skratt som omsluter mina öron och tankar.

Förresten är det ett år och en vecka sen moster Brita (farmors syster) gick bort också. Hon är saknad hon med. Två fantastiska människor som fått sprida sitt ljus i världen. Man kan bara tacka dem.
Nedan följer mitt tal som alltså är skrivet och framfört för ett år sen.


LINNÉA JOHANSSON

När jag var ungefär 1 år, lite mer, så flyttade jag och min familj till Ljungsarp.
En av grannarna vi fick var Linnéa, och det är henne jag ska hålla ett tacktal till nu.

När man tänker på dig, så tänker man på en glad, snäll, pigg och famför allt stark person. Jag har många minnen av dig och från sånt vi har gjort, som jag inte kommer glömma i första taget.
Som den gången för 8-9 år sen, jag gick på dagis då, och så skulle du hämta mig där. Ute var det snö, kallt och halt, och du kom lite sent för du hade trillat och slagit i armen. Senare på kvällen åkte du och mormor till akuten, och så visade det sig att din arm blivit bruten. Men även om du hade ont så hämtade du mig ändå, för du hade blivit bedd att göra det.

Ett annat minne är alla gånger vi har bakat. Dina bullar, kakor och bröd är nog de godaste jag har ätit någon gång! När jag var mindre så gillade jag mycket att baka och så, och många gånger har jag fått baka med dig. Muffins, bondkakor, bullar... och vid jul har det ju varit lussekatter och pepparkakor och sånt. Det var kul!

För lite mer än ett år sen fick vi veta att du hade cancer som inte gick att göra något åt. Jag blev så ledsen, men du verkade fortfarande pigg och glad. Julen 2007 firade du någon decemberdag tillsammans med min familj. Jag var fortfarande ledsen, och på grund av din sjukdom hade du förlorat massa vikt och var bara skinn och ben i stort sett. Men trots det var du stark ändå. Många gånger trodde jag att du var på bättringsvägen, speciellt i somras då du bakade tårtor till min brors student. Men sen blev du sämre igen....

Du dog i lördags, 6 december, och det är fortfarande svårt att ta in att du faktiskt är borta nu och inte kommer tillbaka. Jag vill framföra ett jättestort Tack! för allt du har gjort för oss och gett oss. Du har en stor plats i så mångas hjärtan och du kommer vara grymt saknad!

(till klassen, som ett avbrott, typ)
Jag är inte så säker på att någon av er här inne tror på sånt här, men jag tror iallafall att jag kommer få träffa Linnéa igen.

RESPEKT

Jag tycker att alla borde visa respekt. Men det kan vara så svårt. Jag respekterar mina vänner och bekanta och jag hoppas att de respekterar mig på samma sätt. Jag bestämmer mig för att kalla det medmänsklig respekt.
En del har jag en annan sort respekt för, rädslerespekt. Alltså jag är rädd för dem på något sätt och respekterar dem så. Jag håller mig liksom undan för dem så mycket jag kan. Men vem vill ha sådan respekt egentligen? Jag förstår inte vad man får ut av det. Till slut är så många rädda för en att man själv blir rädd för sig själv. Man vet inte vem man ska vända sig till eller umgås med, för de kanske är rädda eller fientliga.

Den sortens respekt som jag tycker alla borde visa, eller i alla fall känna till, är den medmänskliga. Man borde lyssna, visa andra hänsyn, respektera andras åsikter och inte kränka eller smutskasta någon för vad den tycker. Man borde respektera andra, och inte minst sig själv. Men det är nog det svåraste.

SERIÖST

En seriös blogg. Det ska gå. Jag kan ju inte vara en helt och hållet oseriös person. Eller kan jag det? I varje fall ska jag skärpa mig.