Jag fick just en anledning att tänka på mitt tal som jag höll i slutet på höstterminen i nian. Vår lärare, som för övrigt är en himla mysig människa, gav oss i uppgift att antingen demonstrera något i fem minuter, eller hålla ett tal till någon i fem minuter. Jag valde att hålla ett tal och vi fick ungefär två veckor på oss att skriva det. Den första veckan tänkte jag så att det osade men jag kom inte på vad jag skulle tala om. Sen dog en nära släkting till mig (morfars syster), Linnéa. Då förstod jag att jag skulle skriva ett tal till henne, ett tacktal.
Jag höll talet på en tordageftermiddag. Det var väldigt laddat och det var första och enda gången som jag upplevde att hela klassen lyssnade på mig. Jag är stolt över mig själv att jag vågade stå inför klassen och faktiskt berätta och visa vad jag kände. Det var tungt, men jag är nöjd.
Anledningen att jag tänker på detta nu är att imorgon är det ett år sen Linnéa dog. Jag saknar henne, och när jag tänker på henne så kan jag bara höra hennes skratt. Hennes skratt som omsluter mina öron och tankar.
Förresten är det ett år och en vecka sen moster Brita (farmors syster) gick bort också. Hon är saknad hon med. Två fantastiska människor som fått sprida sitt ljus i världen. Man kan bara tacka dem.
Nedan följer mitt tal som alltså är skrivet och framfört för ett år sen.
LINNÉA JOHANSSON
När jag var ungefär 1 år, lite mer, så flyttade jag och min familj till Ljungsarp.
En av grannarna vi fick var Linnéa, och det är henne jag ska hålla ett tacktal till nu.
När man tänker på dig, så tänker man på en glad, snäll, pigg och famför allt stark person. Jag har många minnen av dig och från sånt vi har gjort, som jag inte kommer glömma i första taget.
Som den gången för 8-9 år sen, jag gick på dagis då, och så skulle du hämta mig där. Ute var det snö, kallt och halt, och du kom lite sent för du hade trillat och slagit i armen. Senare på kvällen åkte du och mormor till akuten, och så visade det sig att din arm blivit bruten. Men även om du hade ont så hämtade du mig ändå, för du hade blivit bedd att göra det.
Ett annat minne är alla gånger vi har bakat. Dina bullar, kakor och bröd är nog de godaste jag har ätit någon gång! När jag var mindre så gillade jag mycket att baka och så, och många gånger har jag fått baka med dig. Muffins, bondkakor, bullar... och vid jul har det ju varit lussekatter och pepparkakor och sånt. Det var kul!
För lite mer än ett år sen fick vi veta att du hade cancer som inte gick att göra något åt. Jag blev så ledsen, men du verkade fortfarande pigg och glad. Julen 2007 firade du någon decemberdag tillsammans med min familj. Jag var fortfarande ledsen, och på grund av din sjukdom hade du förlorat massa vikt och var bara skinn och ben i stort sett. Men trots det var du stark ändå. Många gånger trodde jag att du var på bättringsvägen, speciellt i somras då du bakade tårtor till min brors student. Men sen blev du sämre igen....
Du dog i lördags, 6 december, och det är fortfarande svårt att ta in att du faktiskt är borta nu och inte kommer tillbaka. Jag vill framföra ett jättestort Tack! för allt du har gjort för oss och gett oss. Du har en stor plats i så mångas hjärtan och du kommer vara grymt saknad!
(till klassen, som ett avbrott, typ)
Jag är inte så säker på att någon av er här inne tror på sånt här, men jag tror iallafall att jag kommer få träffa Linnéa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar