Spänning inför.

För några år sedan, när jag var mindre, så kände jag ofta spänning inför det här med årsskiftet. Det fanns någon sorts förväntan som gjorde så det kändes som att tiden gick hälften så fort. Som kvällen innan julafton, och ända fram tills kvällen på själva julafton, då vi fick öppna julklappar. Eller dagen innan födelsedagen. Jag somnade för sent på kvällen, och vaknade för tidigt på morgonen. Det var liksom som en förinställd väckarklocka, fast i hjärnan, som sa åt mig att vakna för att bara ligga och vänta på frukost på sängen, tiokronan under miniflaggstången och presenter.

I år känner jag... ingenting.

Når jag till himlen om jag ställer mig på tå?

Spillrorna av hjärtat du krossade har jag sparat i en skål.
Du kan strö bitarna över mig när du bränner mig på bål.
Kom an då, jag väntar på att bli blå.
Kom igen då, kan du inte slå mig hårdare än så?

Måndagsångest.

Jag ska nog städa en stund.

Och folk undrar varför jag mår dåligt. Byt liv med mig så slipper ni fundera på det.

Julaftons spänning.

Som vanligt har jag ätit på tok för mycket mat även denna jul, har mat ända upp till öronen. Men gott var det i alla fall.

I morse vaknade jag vid 9, gick och duschade och sedan åt jag frukost. Framåt 12-tiden skulle jag göra kvasten, och mitt i den krångligaste rörelsen sa Kajsa åt mig att titta ut genom fönstret för att det sprang lösa hästar där. Jag trodde hon skämtade för att förstöra för mig, men när jag gjort klart kvasten så tittade jag ut, och mycket riktigt, där sprang det nio stora hästar i snön. Pappa, Johannes, Kajsa och jag gick ut för att försöka fånga dem för ägaren var inte hemma. Hästarna sprang ner i skogen och ut på järnvägen och det var lite spänt ett tag. Men sen sprang de upp igen och vi styrde in dem i sin hage.
Efter hästjakten åkte Kajsa och jag till Tranemo, men körde först nästan fast i snön utanför huset. Så kan det gå, händelserik julafton. Och nu har jag som sagt ätit alldeles för mycket.

Pink and black.

Idag är sista riktiga skoldagen innan jullovet. Avslutningen är imorgon. Allt har gått väldigt fort. Det blir nog inte jätteroligt med jullov, men kanske skönt att kunna slappna av åtminstone lite grann.
Jag mår inte riktigt lika dåligt som jag gjorde igår, då såg jag dödssjuk ut. Idag darrar jag bara ganska mycket, och mår bara lite illa. Och ögonen är nästan som de ska. Så den här dagen ska jag väl också klara mig igenom.

Infinite arms.

Jag borde definitivt sova nu, lär vara som en zombie imorgon. Hell yeah.


It still hurts.

What's the point?

Först tala sanning och nu inte... jag blir sjuk på er.

:)

Jag sitter i mitt blå rum och slår in Lois julklapp(ar?). Och jag är riktigt jävlig till på köpet. Den som inte tror att jag kan vara det kan ju fråga om vi kan byta julklappar nästa år.

The nightmare before christmas, for real.

Idag var inte så bra. Fast något som var kanske lite mindre hemskt än allt det andra var att Margaretha var synsk och listade ut varför jag mår så nedrans illa jämt. Jag är jättestel i nacken och axlarna (antagligen på grund av stress och sånt) och det har gått upp till hela nacken, ända till där huvudet sitter fast, och lite framåt mot halsen. Eftersom det är så stelt där så klämmer det på någonting i halsen som gör att jag mår illa. Jag har ju också så dålig blodcirkulation i händerna och de darrar ofta. Det beror tydligen också på att det är någon nerv i kläm i nacken. Så det kan gå...

Efter skoldage, som för övrigt inte innehöll en enda lektion för mig idag, åkte jag till Fyndlagret (yeah) och köpte en stressboll. Jag tror verkligen inte att den hjälper, men den var lite rolig att klämma och trycka på.

Gårdagens tankar.

Prosten: Nå, Lina, vad hette nu våra första föräldrar?
Lina: Tor och Freja!
Prosten: Men Lina, minns du inte att de första människorna hette Adam och Eva?
Lina: Jo visst, ja. Och Gud skapade dem till sin avbild. Ja visst, ja, så var det, ja.
Prosten: Just det, just det. Först skapade han mannen, och sen...
Lina: Och sedan så tog han ett rivjärn, och därav skapade han kvinnan!
Prosten: Nej, nej, men Lina, inte ett rivjärn... utan ett revben!
Lina: Ja visst, ja, så var det, ja.
Prosten: Till och med du skapades till Guds avbild, har du besinnat det?
Lina: Ja, ja, jag har just inte tänkt på det så mycket.
Prosten: Du är ett Guds underverk, Lina. Förstår du inte det märkliga i att han har skapat dig?
Lina: Jo, visserligen. Fast det är klart att själva mig var väl inte så märkvärdigt att göra... men alla de här krumelurerna som vi har i öronen, de måste ha varit marigt att få ihop...

Varför tittar jag inte på Emil i Lönneberga oftare?

You're pretty messed up, too.

Det tog nästan en vecka mellan de två senaste inläggen (bortsett från detta). Tänkte bara notera det.

Svensklektionen idag var så bra! Vi hade en sorts utvärdering på boken vi läst, Mary Shelley's Frankenstein, och den innebar att vi skulle svara på frågor och berätta handlingen och våra åsikter. Om man har läst boken så vet man att Frankenstein skapar ett monster som sedan vill att Frankenstein ska skapa ännu ett monster, fast ett  kvinnligt, som sällskap till honom. När vi tog upp en fråga som handlade om att monstret ser Frankenstein som sin skapare och att han ville ha kvinnligt sällskap så associerade jag väldigt underligt. Först tänkte jag på när Gud skapade Adam och att Gud sedan tog ett revben från Adam för att skapa kvinnan, Eva. Sen gick tanken vidare till när Lina i Emil i Lönneberga ska berätta om de första människorna på jorden enligt Bibeln: "...och sen tog han ett rivjärn..!" Jag började fnittra förtjust och gömde mig bakom Frankenstein (boken), men Ann-Sofie hann se att jag skrattade så hon frågade vad som var så roligt. Jag berättade en stund senare när jag samlat mig lite och det var inte lika pinsamt längre när de andra också skrattade åt min knäppa tanke.
Men oj vad jag ville att den lektionen inte skulle ta slut. Det var den mest givande jag haft på länge.

Nu måste jag verkligen ta tag i psykologiinlämningen, eftersom den dessvärre inte skriver sig själv. Synd, men sant.

Ladadi, ladado, ladadam.

Jag sitter i min säng och äter popcorn, det var rätt längesen jag gjorde det senast. Jag kan knappt tro att jag säger detta... men popcorn är egentligen inte så gott. Egentligen. Bara lite. Men Svampbob är bra så nu ska jag titta på den filmen innan jag tar mig an psykologin.

Efter lunch idag klippte jag Rebeckas hår. Det blev bara kortare och kortare. Men hon sa att hon blev nöjd så jag får väl tro henne, haha.

Skärp dig, det går över.

Jag steker pangkaker som jag ska äta till frukost och lunch imorgon.


Allt är ju så bra. Men egentligen inte.
Jag ler. Men inte på riktigt.
Jag skrattar. Men hör ni inte hur det skär?
Jag har kul. Men ser ni inte min tomma blick?
Jag lovar, jag mår bra. Varför tror ni på mina lögner?




Snart är det 7 januari. Om en månad. Då åker jag och min fina vän till Göteborg. Jag saknar min fina vän. Särskilt idag. ♥

Tappar kontrollen.

Jag vill göra mig själv till en zebra med röda ränder.

Heart skipped a beat.

Idag har jag varit i Borås och träffat fina Marianne. Hon bjöd mig på fika (hihi) och vi pratade en stund och hade det trevligt. Sen helt plötsligt fick jag en julklapp av henne. Jättegulligt! Hon är så snäll. När vi fikat klart gick vi och tittade i lite affärer och jag köpte en skjorta och fnittrade lite (mycket) åt Marianne som inte kunde bestämma sig för om hon skulle ha en grön eller grå stickad kofta. Hon bestämde sig för den gröna, men när vi stod i kön till kassan upptäckte hon en lös tråd i ena ärmen så hon gick och bytte till en utan lös tråd. Hon kom tillbaka med en grå.
Kort sagt, jag hade en jättebra dag med Marianne! Det var väldigt kul att träffa henne.

Oliver och jag har nyss bakat pepparkakor. Jag har gjort 120 pepparkakshjärtan, men en blev ful så den la jag på Olivers bricka. Fy, nu är det verkligen snart jul på riktigt. Tur att det bara föddes en Jesus, för att ha jul två gånger om året hade inte mitt psyke orkat. En gång räcker gott och väl.

Stupid mouth shut.

Jag tittar på Navy CIS, men just nu är det reklam. När det är sådana avbrott kan man fördriva tiden på olika sätt. Den här gången har jag studerat mina händer. Jag har tre röda fingertoppar, en blå och fyra vita. Shit, det blir bara åtta... nu när jag räknade om kom jag fram till att de röda fingrarna visst var fem. Så allt är i sin ordning, åtminstone i fråga om antal fingrar. Färgen är en annan sak.

Något annat jag just lagt märke till är att jag har hickat vid fyra olika tillfällen idag.


Igår var en värdelös dag. Idag var bättre, men inte mycket. Men lite.

En enkel biljett till drömmarnas land.

Man kan inte sätta färg på sorg.

Karusell med Döden.

Mycket ska man se innan öronen trillar av, var det någon som sa på radion i morse. Vart är världen på väg när folk inte längre kan skilja på sina kroppsdelar? Det kan man fundera på.


Det är för mycket.


Everyday is like a long walk in the cold rain.

Windmills.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka. Jag orkar inte.

Winter winds.

I år tar jag lite mer avstånd från det här med jul och advent. Jag ska inte pynta mitt rum (vem sjutton har öppnat min garderobsdörr?), jag ska inte pynta granen eller sätta upp julkrubban eller kyrkan, och jag ska inte köpa så många julklappar. Fyra stycken, på sin höjd. Den enda julkänslan jag tänker närma mig är den jag får av julsånger. Och lite skolrelaterade grejer med, som julmarknaden i Tranemo på söndag, och den levande julkrubban på Nittorps ljuspromenad nästa lördag. Men det gör jag inte för själva julstämningens skull. Tror jag inte.

Nu ska jag sova, för jag ska till skolan imorgon halv åtta (på min lediga dag!), bara för att jag är så duktig! Fast jag behöver svar på lite frågor som springer omkring i mitt huvud, och svaren finner jag i skolan och endast där. Dessutom serverar skolmatsalen så fruktansvärt god italiensk ostsoppa imorgon, så lite därför åker jag dit också. God natt.

If only I had an enemy worse than myself.

Everytime you look at me like that I die a little inside.

They all float down here.

Efter en vecka tycker jag fortfarande att det är jobbigt att duscha eller tvätta händerna. Den som har sett Stephen Kings IT vet att clownen Pennywise är i avloppen, och en gång sticker han upp överkroppen ur hålet där vattnet rinner ner där man duschar. En annan gång pratar han i röret till handfatet och det kommer en stor blodbubbla som exploderar och färgar ner hela rummet. Fy. Sen hjälper det ju inte heller att jag är en smula paranoid.

Imorgon har jag bara två timmars praktik eftersom min handledare är sjuk, vilket resulterar i att jag börjar vid halv ett, och jag måste åka hem en timme tidigare på grund av den här förbaskade snön.



Stampa på mig lite mer, lite till och lite hårdare. Njut och hälsa mig lycka till om ni tycker att jag är värd några sista ord. 
Annars var bara tyst och sparka en gång till.

Stupiddddddddddddddd.............

Den hittills största nyheten för dagen är att någon, förmodligen en hjärnlös människa, har lagt en kortlek i skolans mikrovågsugn och orsakat en nästan brand (ett gigantiskt rökmoln och en fruktansvärd lukt). Nu luktar varenda människa, som vistats i byggnaden sen 20 minuter tillbaka, som två veckors scoutläger.
Bläk.
Det luktar äckligt.
Jag mår illa och allt snurrar. Tjoho!

My brain and I.

Idag var en konstig dag. Mitt humör har gått som en sockerkurva, upp, ner, upp, NER, upp... Jag är trött. Och kissnödig. Och hungrig. Och glad. Eller ledsen.
Jag vet inte.

Jag skulle boka tid förut, men när jag ringde och frågade om 7 januari svarade tanten (?) i telefonen: "Oh, my god..." Se där. Så jag får vänta med att boka tid till 2 januari då hon har köpt en ny kalender. Haha.

Nu ska jag säga något jag sagt många gånger förut.
Jag har så väldans bra lärare! Med bra menar jag inte att de är bra på att lära ut, vilket de visserligen är. Faktiskt jättebra på att lära ut. Nej, med bra menar jag att de verkligen ställer upp, peppar, uppmuntrar och tar sig tid. Idag pratade jag med Helena och hon fick allt att verka så logiskt, allt blev så sorterat och jag såg ett band i saker och ting. Jag blev till och med på lite bättre humör, det ska hon ha all eloge för.
Sen pysslade jag och Yasmin ett luciatåg, wiho! Det blev gulligt.


Förlåt att jag inte mår bra varje dag, men jag kan inte hjälpa det just nu. Men jag tänker inte dölja det för din skull, för sist jag gjorde det så höll det på att sluta riktigt illa. Så nej tack, inte igen.

Magical mystery tour.

6-8 januari med finCarro är nu spikat! Hell yeah, it's gonna be great!

Idag borde jag väl egentligen ha skrivit klart fördjupningsarbetet i psykologi. Det har jag inte gjort. Nu är klockan 23 och jag ska snart sova. Imorgon har jag praktik på kvällen och på måndag ska vi läsa skräck på svenskan. Kul. Jag kommer dö.

Why being really lonely is sometimes super awesome.

När jag läser böcker eller tittar på filmer/serier så tenderar jag att fastna för olika personer och smått favorisera dem. Det slog mig just varför: jag ser så många likheter med mig själv i dem. For example: http://en.wikipedia.org/wiki/Elliot_Reid

Sick and tired.

Idag var en lite jobbig dag, även om avslutet på morgonen var lite (mycket) av en lättnad.
Imorgon är jag ledig, men ska till skolan och plugga eftersom jag inte har någon större framgång med det här hemma. Sen åker jag och två till på bio. Gissa om det är Harry Potter-filmen.

Nu ska jag sova. Vi får se vilken form tankarna tar ikväll.


No one spoke.
But we both listened.
Heard every word you didn't say.

It's been a long time. Two days.

Jag hade just fem kilo katt hängande i mitt lårskinn. Blodet sprutar. Inte. Men det kommer små söta droppar som skulle kunna vara tuschprickar. Jag är ju en sådan person som alltid kladdar på allting, min hud inkluderad, så bli inte förvånad om jag en vacker dag har glömt att tvätta bort allt.


Jag avskyr hemlisar, jag kan ju inte hålla dem. Fast denna ska jag banne mig hålla! Eller jag ska åtminstone inte berätta för fler personer än de fem som redan vet. Fem, precis. Se där hur bra jag är på att hålla det. Jag kan väl i och för sig trösta mig med att jag inte sårat någon annan genom att skvallra, det är ju faktiskt min hemlis. Men 7 januari, då smäller det! Tror jag. Eller?

Imorgon börjar jag efter lunch. Kul. Inte. Intetetetetete. Te. Jag har tråkigt.

Facts of life.

Om det gick att spola fram tiden, så skulle jag göra det. Om man kunde backa tiden, så skulle jag göra det med. Det är svårt att leva i nuet.
Och utan internet. Vad beroende man är egentligen. Jag blev näst intill galen igårkväll när jag inte kunde kolla min mejl, fast jag verkligen behövde det. Det är en sak att välja att vara utan internetuppkopplingen, men när den slutar fungera utan anledning får jag nästan skämmas över min reaktion.

Alive and breathing.

Jag såg hela filmen och jag lever fortfarande. Nu ska jag titta på salongtider och andra grejer till nästa år, då ni... Nässjö, Caroline, Göteborg, beware! Crazy person on the way...

I surrender.

Efter att redan ha gjort något dumt idag (den där felsägningen) så ska jag nu fortsätta med dumma beslut och ta mig an den tidigare nämnda filmen, bara för att motbevisa Stephen King att jag inte är rädd för varken honom eller dumma clowner!

Vem försöker jag lura?


PS. Är någon sugen på att se den så finns faktiskt hela på youtube...

No good.

Eftersom vi har tema SKRÄCK på svenskan så gick vi igenom flera skräckförfattare och filmer. Vissa filmer såg vi klipp på, IT (DET) av Stephen King bland annat. Jag hatar den filmen, jag hatar clowner, jag hatar clownskratt och ljuden över huvud taget. Fy.
Men jag har en snäll och omtänksam lärare i alla fall, det gör det hela lite bättre.

Råkade för övrigt alldeles nyss säga att skolans elever är trevligare än skolmaten, det var den värsta felsägning jag någonsin gjort. Jag menade verkligen tvärt om.

Wow, jag har världens bästa idé...

Igår åkte jag Huskvarna (fy för stadsbussarna...) för att hämta min regnrock. Träffade ju såklart på massa människor eftersom jag stannade där i typ 11 timmar. Men nej, det var inte så hemskt som jag hade väntat mig. Det var faktiskt nästan bra.
Sov hos Kajsa tills idag, och vi har lekt i stadsparken och ätit på McDonald's.

Nu är jag hemma.

Fantastic friday.

Det här har jag gjort idag: http://minpraktik.blogspot.com/2010/11/my-third-day.html

Imorgon ska jag upp tidigt och åka till Jönköping, och sen vidare till Huskvarna. Får se hur det blir. Trött lär jag vara i alla fall.

Don't worry, I got your back.

It was tears of happiness. But I'm still a surgeon. I'm still slicing and dicing.


Morgonen var både hemsk och fantastisk. Träffade som sagt fina Cissi ( = happy tears ( + she told me she's got my back)), vilket gjorde mitt besök på ungdomsmottagningen så sjukt mycket lättare.

Ja, min vän är fin.

In the darkness.

Vissa människor sprider glädje. Jag träffade en sådan människa idag. Så glad som jag blev kan jag inte minnas att jag har varit på länge. Som jag har saknat henne!

Hoping this night will be my last, but it aint over yet.

Jag existerar, men jag lever inte. 
Stackars hjärta som måste slå för mig, 
vad gör man den dagen man inte orkar andas längre?

Do you mind sitting here with me for a little longer?

Nu blev det jobbigt. Jag vill prata med någon. Eller en särskild. Men det kan jag inte. Jag väljer alltid fel personer att prata med och allt krånglar ihop sig.


Jag är inte särskilt praktikmotiverad längre. Får se hur det ser ut när jag vaknar imorgon. Just nu vill jag inte vakna imorgon. Av andra skäl än praktiken.

Get a brain, thank you.

Något som stör mig så otroligt mycket (förutom snöstorm i början på november) är när folk klagar på skolmaten. Jag menar klagar oavbrutet. Visst är maten kanske okryddad ibland och potatisen kanske är överkokt, men det är ju ändå mat - ätlig mat.
Det går inte att laga mat så att alla blir nöjda. Alla har inte samma favoriträtter eller "haträtter". Det som en inte gillar, det gillar någon annan. Att dessutom hoppa lunchen i matsalen och sen gå och gnälla över hur hungrig man är gör inte saken bättre. Det är irriterande och otacksamt.
Det finns tre alternativ:
1. Ät skolmaten, var glad att vi elever slipper betala för den. Bara för att den inte smakar som hemma behöver den inte vara oätlig.
2. Ta med mat hemifrån och ät så andra som faktiskt äter skolmaten slipper höra klagovisorna.
3. Ta med pengar och köp mat på ICA eller i någon korvkiosk.

De som väljer det tredje alternativet spinner visserligen vidare på ett annat klagomål: "Vi får för lite pengar i slutet av varje månad!"
Då säger jag lite av varje, lär dig spara och prioritera, lägg pengarna på viktigare saker än godis, sprit, tobak och annat skräp, och var glad att du får någonting överhuvudtaget! Det är inte alla som får det, faktiskt.

Jag ska inte säga att jag aldrig har klagat på något av det här, men jag tänker åtminstone på vad jag säger och om jag klagar så ångrar jag mig oftast efteråt. Visserligen kan det ju bero på att jag har ett väldigt dåligt samvete. Det kan också bero på att jag faktiskt egentligen har det ganska bra ställt med skolmat och studiebidrag.

Nu är jag putt och vill hem och titta på Scrubs.

My best moment.

Jag har pysslat ända sen jag kom hem från skolan idag, i stort sett. Jag har en vän som heter Lois och vi har inte kommit så bra överens på sistone. Troligtvis mycket beroende på att jag varit i min egen bubbla och svävat runt... anywho, jag bestämde mig för att göra en förlåt-present till henne, så det har jag gjort nu.

Det bästa med att första lektionen imorgon är idrott, är att jag kan sova i idrottskläderna så jag slipper ta på mig dem imorgon när jag vaknar. Så då gör det ingenting om jag skulle råka försova mig lite (vilket jag med största sannolikhet kommer göra, jag menar, titta på klockan!) som jag gjorde idag. Jag har dessutom redan packat ner allting som jag ska ha med mig till skolan imorgon, så det enda jag behöver göra är att vakna, äta frukost och borsta tänderna (som sammanlagt bara bör ta 20 minuter), och sen är jag klar att åka iväg. Jag förundras över mig själv ibland.

Tidigare ikväll hade jag en oerhört intressant konversation med min lärare. Vi pratade om kaniner, katter, fobier, böcker, depression och andra psykiska störningar. Det var mycket givande måste jag säga. Kul att höra andras åsikter om det hela, det är lätt att fastna i sina egna tankar och då är det bra att kunna dela dem med andra.
På tal om psykiska störningar så ska vi i psykologikursen göra ett fördjupningsarbete om just det. Vi fick välja lite mellan vad som stod i boken och om man kom på något som inte fanns med i boken kunde man ta det om man ville. I mitt huvud dök självskadebeteende upp, så mitt fördjupningsarbete kommer att handla om självdestruktivitet. Jag har ju trots allt en hel del tankar och erfarenhet av det.

Innan jag slår lakanen ska jag nog äta lite soppa som blev över förut och titta på ett, för kvällen, sista avsnitt av Scrubs. God natt.

Colorful.

Mina fingrar har skiftat mellan blå/lila och rött idag.  Jag kan nog dra slutsatsen att jag har dålig blodcirkulation.

BRÅÅTTOOOOOOM....

...och att slösa en dyrbar minut på ett onödigt blogginlägg gör bara det hela ännu mer dramatiskt.

Finally.

Nu är jag änteligene klar med mitt arbete om Downs Syndrom, och jag kan slutligen få fortsätta titta på mitt älskade Scrubs. Det känns oerhört bra, måste jag säga. Hoppas att Margaretha blir nöjd. Jag är nog ganska nöjd i alla fall.

Just nu håller jag på att pyssla en gullig box. Hell yeah.

Hjärtat, tankarna, tiden och vi.

Imorgon är det söndag och inlämningsdag. Jag har fortfarande för mycket att skriva om Downs Syndrom, men just nu ikväll orkar jag inte. Efter en mycket ansträngande konsert (haha...) är jag trött. Konserter är inte riktigt min grej, gillar det inte särskilt.

Igår och idag pysslade jag, det var ganska längesen jag gjorde det, så det var både kul och givande.

På måndag börjar skolan igen efter lovet, ska bli så skönt att komma tillbaka! Har ju tidigare nämnt att jag inte är något stort fan av lov...

I'm a supersick superchick.

I'm not crying, my eyes are sweating.

Trött. 

Sen. 

Efter. 

Snart. 

Äntligen. 

Långt.

Saknar.

Vill.

Inte.

Nej.

Jo.

Hjälp.

"Tänk om man hade en jättestor chokladkaka..."

Jag har fyra olika shoppingstadier:
1. Före: "Neeej, jag oooorrrrrkarr inte...."
2. I början: "Hm, det här är väl helt okej."
3. Efter en stund: "Tråååkigt."
4. På väg hem: *halvt däckad*

Det är precis likadant varje gång.
I torsdags blev jag av STT intervjuad om min klädstil. De frågade vilken min favoritaffär är och hur mycket pengar i månaden som jag lägger ut på kläder. För det första, jag köper inte kläder varannan månad ens, och när jag väl gör det så kollar jag inte vilken affär det är i. Bara det passar, ser snyggt ut och är lagom pris på så är jag nöjd.

Just nu sitter jag i Göteborg hos äldsta fastern. Hon sa att jag fick använda datorn, så det så. Det är lite hemskt att jag nu faktiskt inte kunde hålla mig ifrån den.
Jag erkänner min svaghet.


"Odysseus erövrade Troja förklädd till en dalahäst."

Stay away.

Jag vill inte. En timme, sen är det kört. Slut.

Jag orkar inte vara trevlig mot dig.

The ugly truth.

Alla människor är bra på något. Dessutom är alla människor dåliga på något.
Jag är superdålig på att laga mat. Jättedålig. Jag lovar.

Lotus.

Nu har vi sagt hejdå till Lotus, och det är bara fem kattungar kvar. En ska stanna, men resten ska också få nya hem.

När orden inte längre räcker till, då låter jag mina tårar tala.

Det känns inte alls bra.
Det blir en tung vecka.
Och sen en till.
Och sen ännu flera.

Som en tavla.

Jag vet inte vad som hänt, men jag har börjat lyssna på Håkan Hellström. Aldrig trodde jag att jag skulle sjunga så lågt. Fast om man filtrerar bort hans röst och bara lyssnar på texten och musiken, så är han faktiskt inte så pjåkig. Och hellre Håkan än Winnerbäck! Klart slut.


Tidigare har jag ju nämnt att min skola och lärarna är oerhört bra, och klassen med. Jag har också nämnt att jag är sjukt trött på min klass just nu. Att slippa dem i drygt en vecka (och att få sova igen de timmar jag missat, och att träffa fina släkten) är det enda positiva med lovet.
Anywho...
Jag har ju en kulig lärare som heter Margaretha, och hon tycker inte att det gör någonting att jag är lite ganska trög ibland. Hon har inte sagt det rakt ut, men jag hoppas att hon tänker ungefär så i alla fall. Jag gillar henne, hon är bra. Jättebra. Jättejätte.

You bring out the devil in me.

Ibland blir jag förvånad. Igår träffade vi en tjej som verkade helt normal, och alldeles nyss fick jag reda på att hon inte är det. Eller, hon är ju normal men vissa skulle inte tycka det. Hon hade någon störning, men den syntes inte. Visserligen kanske det är jag som är ouppmärksam (har jag hört), men nej, jag tror inte det.

Nu blev jag på dåligt humör, det blir skönt med lov för jag orkar inte med min klass. Det låter kanske konstigt med tanke på att jag verkligen gillar min klass. Men efter typ tio torsdagar så förstår man vad jag menar.

Hi, I'm a goldfish.

Äntligen är den fruktade eftermiddagen över. Fy farao, alltså. När man är stressad blir ingenting rätt och allt man ska komma ihåg försvinner ur tankeballongen.

För det första, Yasmin skulle fixa med sånghäften runt lunchtid och vi hade ungefär en timme på oss att få det klart. Det gick inte att kopiera, skriva ut och häfta ihop med hjälp av kopiatorn, för allting hamnade i fel ordning och upp och ner och ingen vet vad.
Efter det misslyckandet försökte vi oss på att klippa och klistra lite och det var det andra misslyckandet på bara en kvart. Eftersom det blev så fult (sparade det faktiskt, kan vara kul att skratta häcken av sig åt i trean sen...) så fick vi ta en nödlösning, och Yasmin skulle skriva ut ett exemplar av framsidan och texterna. Ett = femtio? FEMTIO exemplar av varje papper skrevs ut och vi orsakade kö till kopiatorn i studiehallen i ungefär 25 minuter. Men, eftersom vi är så bra, så lyckades vi på fyra personer häfta ihop 50 häften på endast 5 minuter. Lite stress var visserligen inblandat, men vi hann åtminstone fixa alla sånghäften innan klockan var 12.30, då vi skulle vara klara.

Vi stressade vidare till musiksalen, var jätteförvirrade och försökte komma fram till vad vi skulle ha med oss för grejor. När vi hittat det nödvändiga åkte vi iväg med det till stället vi skulle ha "konserten" på. Ännu mer stress var det med att ställa i ordning allt och öva snabbt innan publiken kom. Fy attsingen, jag hatar stress, men ändå är jag så bra på det.

Konserten gick helt okej, över förväntan. Det kunde varit mycket sämre, men också bättre. Jag är bara glad att det är över, och nu återstår det att se om jag hinner klart med min krönika och arbetet om Downs Syndrom tills imorgon. Troligtvis inte, jag glömde nog hjärnan i massagestolen på Skaparglädje i Gislaved i förmiddags.

Life is real.

I två dagar har jag varit glad och pigg och trott att allt kommer ordna sig ändå.
Nu har jag landat igen och kommit tillbaka till verkligheten. Vi får väl se var jag hamnar den här gången.

Blue liquid.

Jag åt alldeles nyss rätten som finns som förslag till studentmåltid om ett och ett halvt år. Om en stund kommer jag ha galet ont i magen. Naturligtvis pratar jag om pulvermos och fiskbullar.

Hittills, bara idag, har jag upptäckt att jag har väldigt svårt att klara mig utan min högerhand. Så jag har använt den trots att den är stukad. Ont. Men jag skrev inte särskilt vackert, hällde i alldeles för mycket peppar i pulvermoset, och att lyfta väskan och hänga den på axeln var inte utan smärta. Tur att jag inte klagar så mycket, hihi.

Nu ska jag fortsätta återuppliva bloggen om min praktik.

Lika bra, lika dålig.

Idag fick jag det bekräftat att jag har lite högre status än andra elever på skolan, jag fick äntligen min nyckel som jag väntat på i ett år. Bambara bam bam bam........ elevrådsstyrelserumsnyckeln! Kul ord och troligtvis helt fel. Men som sagt, jag har högre status än andra elever för jag är med i elevrådsstyrelsen. Så det så.

Nej, jag är ganska väldigt mycket för att alla människor har lika värde, så himla mycket bättre är jag ju faktiskt inte. Kanske bara ambitiösare, men det behöver inte alltid vara positivt.


Idag slutade jag skolan 10.40, för Cissi är inte här längre. Vi har visserligen vikarie, men andra Cissilektionen hade vi av någon anledning inte, och Helenas lektion var inställd. Dessvärre kunde jag inte åka hem. Först och främst går det ingen buss, men för det andra så hade jag en tid hos optikern 15.30. Det är tråkigt att inte ha lektioner, för när man har läxorna hemma finns det ingenting att göra i skolan. Så värt att sitta av nästan 5 timmar.

Imorgon är det dags för BF09s konsert, och det känns jättebra!
Inte.
Snarare jättedåligt, med tanke på att övningarna inte har gått superbra, förberedelserna har varit sena och uppskjutna och vi är så oense att jag nästan spricker. Dessutom har jag, som ska spela gitarr, lyckats stuka handleden på boxercisepasset på idrotten i tisdags. Gången innan i tisdags, dvs. i våras då jag var med på boxercise för första gången, så stukade jag min fot ganska rejält och fick gå med kryckor.
Undrar vad det blir nästa gång? "Men man lever tills man dör, som jag brukar säga."

Handen på hjärtat.

Idag har varit en jättebra dag! Jag har en så bra klass och fantastiska lärare. Jag har nog till och med lyckats få skolans bästa. Uppoffrande och fina människor som bryr sig, det känns så bra att veta att jag är omgiven av sådana.

Igår hade jag en värdelös dag, och det var särskilt svenskan som blev jobbig på grund av det. Men jag har ju som sagt fantastiska lärare, så idag haffade min svensklärare Ann-Sofie mig och sa något fint.

"Jag såg dig. Jag tänkte bara säga det så du inte tror att jag struntade i dig. Om det är något och du behöver prata eller så, så är det bara att komma förbi eller säga till."

Trots att man inte alltid ser det så finns det alltid saker att glädjas åt. Det är ofta svårt att se det lilla, oftast för det är litet. Men lägger man ihop alla små glädjemoment får man tillslut mer positivt än negativt.

Som jag sa, jag har en bra dag, därav mitt optimistiska tänkande.

Tummen ur?

Innan jag lägger mig måste jag faktiskt dela en grej som hände på en lektion för inte så längesen.
Jag har en fin klasskamrat som heter Nathalie Johansson. Nathalie har väldigt lätt för att säga vad hon tycker och tänker.
Jag har också en knasig lärare som heter Margaretha Litzell. Margaretha har väldigt lätt för att.... vara underlig.
En dag var Nathalie lite putt för att hon inte tyckte att arbetet om Downs Syndrom var givande. Kan nog till och med säga att det var i fredags utan att ljuga. Hon sa det ganska högt och ljudligt och Margaretha gick till henne och babblade på och bonkade Nathalie på axeln, armen eller var det nu kan tänkas vara. Då hände det kuliga:
Nathalie: SLUTA SLÅSS, ditt jävla MONGO!
Så säger man ju inte till en lärare, kan man tänka. Men Margaretha/Maggan/Petra Mede tog det med lugn och hon garvade!
Margaretha: HAHA! Det var bra sagt!

Jag gillar min skola, den är bra. Brrraaaaaaa. BRA.

Building a memory.

Just det ja, jag har lärt mig prata. Det skrev jag i början av sommaren att jag skulle lära mig innan hösten. Och det har jag gjort. En poäng till mig, tack!

Practice is perfect.

Nu har jag i några timmar läst och raderat inlägg. Tog bort all skit, förutom den skit som fick mig att skratta. Jag är visst rolig när jag är arg. Men allvarligt talat så kändes det bra, och det gjorde även kvällens telefonsamtal fast jag inte trodde det skulle göra det.

Om fyra timmar åker min fina vän och är långt borta i några dagar. Sen kommer hon tillbaka och är inte lika långt borta. Men fortfarande tillräckligt.

Nu ska jag väl se om jag kan sova. Det går nog inte jättebra, det är redan sent. Om inte annat så kommer jag vara dötrött hela dagen imorgon på grund av mitt rensa bloggen-infall. Men det är definitivt värt det!

Thank you and good night.

BF09

Wow... jag gjorde det här testet för nästan ett år sen nu. Jag vill göra det igen! Man kan ju jämföra med det gamla, sånt är alltid kul.


Det stora klasstestet

Om din klass:
1. Vad heter din klass? BF09.
2. Har ni några minnen ihop? Konstiga, roliga, jobbiga, tråkiga... ja.
3. Klassresor? Torpa Stenhus som gav halva klassen mörkrädsla och höjdskräck? Spännande!
4. Vilken skola? Tranemo Gymnasieskola.

Hur många?
5. Hur många är det i din klass? Underbara 10.
6. Hur många killar? 2.
7. Hur många tjejer? 8.
8. Hur många lärare har ni? Alla har inte samma lärare jämt, men jag har 9.

Frågor:
9 . Vem har du känt längst? Nathalie.
10. Är eran klass stökig? På torsdagar, stackars Ingemar.
11. Vem är roligast? Alla är roligast. På olika sätt.
12. Vilken tjej är mest omtyckt av killarna? Oh my... alla hoppas jag. Jag kan ju egentligen inte svara för killarna med tanke på att jag är en tjej.
13. Vilken kille är mest omtyckt av tjejerna? Marcus, tror jag.
14. Om du fick välja vem du ville, vem skulle du helst slå? Jag är som Alfons Åberg och han slåss inte.
15. Vem är längst? Nathalie? Amanda? Yasmin? HAHA! Nej, inte Yasmin..
16. Hur skulle du beskriva din klass? Mongo.
17. Vem är mest läslus? Marcus.
18. Är några tillsammans i din klass? Nej.
19. Vem är jobbigast? Fråga Ingemar efter en torsdag (=alla).
20. Vilka känner dig bäst? Rebecka.
21. Vem är mest blyg? Svårt att säga.
22. Vem är klassens snobb? Wow. Vi har inga snobbar.
23. Vems skratt är roligast? Amandas.
24. Vilka är sportfånar? Marcus.
25. Vem slåss bäst? Vi slåss inte. Fast Mikael har visserligen gått på boxning...
26. Vem är mest muskulös? Jag, utan tvekan. För det står väl muskellös?
27. Är några intresserade av hästar? Nej.
28. Vilka? Precis.
29. Är någon allergisk mot något? Rebecka är allergisk mot allt.
30. Spelar några fotboll? Nej.
31. Spelar några hockey? Nej.
32. Hur länge har du gått i denna klass? Sen 18 augusti 2009. Typ. Tror jag. Lite drygt ett år.
33. Var gick du innan? På Tranängskolan, wohoooo! Världens obästa högstadieskola.
34. Vilka gick i din klass på din förra skola? Nathalie. Och 27 andra.
35. Vem är snyggast? Molgan.
36. Finns det några syskon i eran klass? Ja, alla. Sen är det så att inga i klassen är syskon med varandra.
37. Vem är mest datanörd? Asnath, fast hon vill inte erkänna det själv. Men jag förstår henne för jag erkänner inte heller att jag är en datanörd.
38. Vem har sömnproblem? Jag, Rebecka och säkert alla andra med. Vi är så problematiska, vi fantastiska tio.
39. Vilka brukar du umgås med? Alla.
40. Vem har roligast röst? Haha, det är inget jag går och tänker på varje dag. Inte ens varannan.
41. Vilka brukar du sitta med? Rebecka oftast. Nästan alltid faktiskt.
42. Vem säger "daaaaah" oftast? Jag har nog aldrig hört någon säga det om jag ska vara ärlig.
43. Vilka saknar du att umgås med? Just nu är jag ganska trött på allihopa, men jag gillar dem ändå.
44. Vem får dig alltid att skratta? Ingen. Men de flesta får mig att skratta väldigt ofta.
45. Hur många kommer läsa det här? Oj, typ två?
46. Vilka är dina "närmaste"? Öm, ingen skulle jag tro. Inget illa menat.

Vem är bäst på?
51. Matte? Ingen, haha. Ingen läser matte längre, i alla fall.
52. Svenska? Vi pratar bra Sverige allahop.
53. Engelska? Nathalie, skulle jag tro.
54. Musik? Nathalie sjunger galet bra och Marcus är bra på trummor, woah. Och jag spelar gitarr vid sidan av.
55. Bild? Nathalie. Fast hon har inte bild. 
56. Träslöjd? Har vi inte.
57. Syslöjd? Har vi inte. Heller. Men det är knappast jag, för det går väl inte ut på att sy sig genom fingrarna?
58. Idrott? Marcus och Mikael. Boys of course.

Ja/nej frågor:
59. Älskar du din klass? Ja, yes, hai, oui, si. Absolut. Förutom på torsdagar.
60. Brukar ni göra saker med klassen? Ja. Vi går i skolan tillsammans fem dagar i veckan. Men vi gör mycket annat med.
61. Är det mycket bråk i klassen? Det börjar bli det nu när vi känner varandra bättre och vågar käfta emot.
62. Brukar det vara mycket prat på lektionerna? Alltid. Nästan ännu oftare..
63. Är ni en "sport-klass"? Hell no!
64. Gillar ni att gå i skolan? Jag kan bara tala för mig själv, och jag gillar det.
65. Kommer du sakna klassen när du slutar den? Ja.

I lied. Again.

Två saker av tre avklarade. Nu återstår nog den jobbigaste. Eller näst jobbigaste. Jag vet inte vilken ordning den har, men jobbig är den i alla fall.
Och jobbigare blir det, för nu (imorgon) och framöver är min vän borta.

Men något som kanske kan liva upp mig ibland är Scrubs.
[Carla's assisting Turk in surgery] 
Chris Turk: Scalpel. 
Carla: Scalpel what? 
Chris Turk: Scalpel, please. 
Carla: Here you go, baby. Sorry: Dr. Baby. 
[She giggles. Dr. Wen interrupts] 
Dr. Wen: [to Turk] Shall we proceed, Dr. Baby? 

You lied. Again.

Idag har jag verkligen inte pluggat så mycket som jag skulle egentligen. Jag är kass på att plugga. Särskilt psykologi. Provet kommer nog inte gå så bra imorgon. Sen händer det två andra saker till imorgon som förmodligen inte heller kommer gå så bra.
Visst, jag har kanske inte så höga tankar om mig själv. Men jag är åtminstone ärlig.

I wish you were here.

Jag vet inte vad som händer, allt som rubbats och snurrat runt har nu vänts ännu mer upp och ner. Snart blir jag knäpp. Eller jag kommer åtminstone gråta. Jag hatar avsked och jag fattar ingenting.

Kom och titta! Jag är kirurg...

Jag vill inte att du åker.


Du såg inte förbi.
"Är det du?"

Det är jag. Jag kan inte hjälpa det, jag gör mitt bästa.
Men du kanske kan hjälpa. Eller kunde. 


Du försvinner ju.

Not afraid.

Idag vaknade jag och allt snurrade. Nu snurrar Margaretha fruktansvärt mycket och jag med. Margaretha har en flis och säger att hon minns hur jag var första dagen i ettan. Läskigt. Men hon är väldigt bra. Jätteväldigt bra.

Ett skolarbete om Downs Syndrom har precis dragit igång, och det verkar faktiskt ganska spännande hittills. Läste att irländsk TV efter nyår ska börja visa ett barnprogram där huvudpersonen har DS.

Blue bike.

Igår när jag var i Ljungsarp och fick vänta en timme längre än vanligt bestämde jag mig för att gå på en promenad. Först gick jag runt sjön, sen gick jag vidare förbi skappers (Skattbergs) kulle och upp mot skogen där Gläntan (som vi ofta besökte med dagis) ligger. Sen fortsatte jag vidare mot lägenheten där dagiset låg förut och jag såg Trollbäcken, och sen gick jag ner genom skogen förbi häststubben och till Björkstigen.
Så nostalgisk har jag nog inte varit på jättelänge. Det var mycket som var förändrat, men ändå var allt sig likt. Utom jag. Jag var jätteförändrad. Ändå kände jag mig som vanligt. Det kändes så skönt.


Idag berättade jag någonting för en person, en jättebra person som jag tycker om väldigt mycket. Men jag vet fortfarande inte om jag ska vara glad att jag gjorde det eller inte, det känns inte bra just nu. Fast lite. Men nästan bara dåligt. Måndag blir läskig. Men ändå bra. För jag är inte ensam. Inte då. Men sen.

Du kommer inte tro det.

"Man kan inte vara osynlig. Det går inte."
Det går visst. Jag vet hur man gör. Och jag vet att det inte är någonting som man vill vara när man väl är det.

Would you stay?

Det är ju det jag säger, people always leave. Fy sjutton. Just när man tror att allt kommer ordna sig så försvinner någon. Det värsta är att det alltid är någon som man verkligen tycker om, någon som man mest av allt vill ska stanna.

"I get the feeling that you're holding back..."

Of course I'm holding back, I'm insane you idiot.
I am racked with self-doubt, I have panic attacks, I'm claustrophobic, germ-phobic, phobia-phobic. I talk to myself, I talk to my cats, I've talked to four separate shrinks and, as I mentioned before, I am insane.
There, I opened up, are you happy?

Something's are better left in my head.

13 november... hur kommer den dagen bli, egentligen? Obekväm skulle jag tippa på. Minst sagt.

My skin.

Jag vet inte vad det är, men någonting har gjort så att alla tankar på plugg idag har försvunnit. Jag har prov imorgon, gissa hur mycket jag har läst? Nada. Nu skäms jag över mig själv för att jag har så otroligt dåligt minne.

I can't think of anything worth saying.

Nu har jag pysslat med lite texter och liknande som jag ska skriva ut och fixa till lite mer imorgon. Ibland är det jobbigt att vara ambitiös, för jag är alltid ambitiös på fel saker. Jag har till exempel prioriterat låttexter till vecka 43 istället för att läsa på provet som är på fredag.

You were saying?

Jag avskyr när folk pratar om mig över huvudet på mig. Det har hänt två gånger idag.

Runt oss dansar skuggor....

Bara lämna mig ifred.

Ser ni inte, eller blundar ni bara för sanningen? Har ni någon gång fått era värsta tankar om er själva, bekräftade av någon annan? Vet ni hur det är att alltid leva upp till människors förväntningar?

De vet inte vad de håller på med. De tror att livet går ut på att förstöra för andra. 

Kalla mig vad ni vill, bara ni låter mig vara ifred sen.

Get sick soon.

Det finns mycket jag inte tycker om, men att dra alla över en kant tycker jag är så otroligt fel. Att säga att ingen kan ta hand om ett barn när man är mellan 16 och 20 år tycker jag är dumt. Alla är inte likadana, som sagt har inte alla samma uppväxt och bakgrund. Ingens liv är likt någon annans.
Självklart vet jag att det finns många omogna människor som blir gravida, många av dem klarar inte av att ta hand om och uppfostra ett barn. Men ännu fler klarar det. Man är inte expert i början, vilken utbildning man än har, men alla är nybörjare någon gång och för att bli bättre krävs träning och något måste man träna på.

Nu är jag lite sur. Jag vet att du kanske läser detta, men jag får väl säga som du gjorde: Vi har olika åsikter, och det här är min.

The only one of nine.

För att prata krävs det ord. Men det är inte lätt när man inte har orden som behövs. Jag har dem inte, och det stör mig så sjukt.

Ni tror att alla liv är lika lätta, ni säger saker för att muntra upp mig. Det hjälper inte, det är bara ord. Varje dag är en kamp, och än så länge har jag överlevt. Ni tror att deras blickar och ord ska rinna av mig. När ska ni förstå att jag också har känslor?

Awkward moment.

Jag sminkar mig och förbereder mig mentalt.

Something's missing.

Varje gång jag börjar tänka positivt så får jag bevis på att jag inte borde göra det. Det finns inte gott i alla människor, tro mig. Om man tittar noga så ser man att vissa är så genomskinliga att man kan se att hjärtat inte finns där.

Bajsssssssss.

Bajskorvdag. Inget har varit bra, förutom en grej som Yasmin sa när hon skulle lämna tillbaka Asnaths usb-minne: "Tack för maten.. eller jag menar tack för lånet!"
Annars finns det ingenting med dagen som är värt att varken nämnas eller minnas.

Tell me what you want for me to say.

Tittade just på schemat och såg att jag har tre lektioner om dagen. Så himlans tråkigt. FÖR MÅNGA HÅLTIMMAR OCH GLUGGAR.

Jag dog på idrotten idag. Flera gånger. Var dessutom några centimeter ifrån att svimma och mina läppar var blå. Det är det jag alltid har sagt, jag är nog inte mänsklig.

Jag har i alla fall ringt min (förhoppningsvis) praktikplats och lämnat namn och nummer så kanske ringer de upp mig imorgon. Jag hatar att prata i telefon.

Ditt kvarter.

Det här är skumt. När jag kom hem så bytte jag om (efter att ha bloggat om att jag kanske skulle orka göra det), sen gjorde jag lite mat och satte mig och åt vid tv:n. Bara där är det ju helknäppt eftersom jag i vanliga fall inte kollar på tv. Men gissa vad som hände sen? Jag SOMNADE! Galet. Jag är nog ur funktion.

I must quit you.

Jag sitter i mitt rum, solen har legat på och värmt där hela dagen. Det är varmt. Jag har kläder och underställ på mig. Det är varmt. När jag orkar ska jag ta av mig understället.Mina fötter gör ont och jag har världens knut i vänsterskuldran.

Världsbäst.

Sofia Alexandersson är min vän, det är jag glad för. ♥

Mr. Bark.

Jag har en väldigt bra vän som heter Alexander Bojestig.

Something worth defending.

Jag tycker inte om att leva i ovisshet. Men den här gången vill jag nog inte veta. Jag är ganska säker på att det inte är något bra. Inte den här gången heller. För vad kan vara bra med det? Finns det något rätt på mig?
Någon måste ha dragit ut den understa klossen i mitt torn, för nu rasar allt jag har byggt upp.

Same lie as yesterday.

Det är tonår i Ljungsarp ikväll, och jag har glömt det tre gånger. Idag. Jag har glömt det tre gånger idag! Det är sjukt. Jag tror att jag har för mycket att tänka på.

Efter lunchen idag hade jag mitt livs bästa redovisning. Sen vet jag inte vad som hände, men bra mådde jag inte.

Would you like some brain pie?

Min hjärna är ovän.

Shut up.

Nu har jag gjort världens snyggaste stödordskort och klippt ut jorden tolv gånger, det kan ju knappast bli bättre? Eller jo, jag har kanske en praktikplats också...

I would make a damn good city girl.

Snart är det inget kvar av mig. De stirrar hål på mig. Nej, jag inbillar mig inte. Jag håller bara med dig för att du ska få rätt. Men du och jag, vi är inte samma. Vi är inte ens lika.

Hon har ärr på armarna och ett kantstött hjärta.

I'm just surviving.

Ibland är det jobbigt att vara den som alla räknar med. Det är en sak att hålla reda på mina egna grejer, men att dessutom komma ihåg alla andras saker... det kräver ganska mycket. Det värsta är att jag inte kan låta bli.

You don't really care, do you?

När man ska plugga är det väldigt lätt att göra andra saker istället. Facebook, till exempel, är en bra betyg-förstörare. Jag hittade en massa kuliga saker idag bara för att jag skulle läsa psykologi som jag har missat.

- putting my finger in my cat's mouth while he's yawning

- it's only funny till someone gets hurt, then it's hilarious

- having spaz attack when you dream that you're falling

- friends are like potatoes - if you eat them, they die

- i stepped on a cornflake, does that mean I'm a cereal killer?

- laughing so hard that you can't tell anyone what you're laughing about

...and the best of them all...
You know my name, not my story.


Time to crash. Fast först får jag väl läsa lite psykologi, då.



Kate Voegele – Hallelujah

99 times.

POPCORN!
Jag kan inte minnas när jag åt det senast! Fast inte för att det är så längesen, utan för att jag är så glömsk.
Men det smakar inte lika bra som det brukade göra. Det är nog för att jag inte dricker juice till eller tittar på Scrubs...

It hurts.

Jag försöker, men det tar emot.
Om man misslyckats med någonting och sen ska göra det igen, då vågar man inte riktigt. Inte när man blivit sårad av någon man litade på, heller.

Not so much.

Allting händer på samma gång. Har jag sagt hur mycket jag gillar det?

I'm so glad you're far away.

I'll tell you why.
Du är hemsk och jag blir så fruktansvärt trött på dig. Du fattar inte var gränsen går eller när du ska lägga av. Och jag är glad att det är fredag, för då behöver jag inte se dig förrän på måndag. Tänk efter ordentligt en gång och fråga dig själv hur ofta du gör någonting för någon annans bästa. Sätt åtminstone en människa före dig någon dag och se att det blir mycket bättre då.

It's almost like you had it planned.

En död pappa. Jag känner inte Petra jättebra men våra familjer känner varandra. Det är inte schysst att det ska bli så som det blev.
Men sen när är livet schysst? Life is a pain in the ass.
På tal om att vara schysst så har jag upptäckt att det är några, faktiskt fyra stycken som är likadana, som älskar att stirra ut mig i skolan. Hade de inte haft hår på huvudet är jag säker på att jag hade sett ett par röda horn - jag vet att de finns där någonstans.


Nu ska jag äta innan jag glömmer det, så virrig och trött som jag varit på sistone.

You can't get rid of something that's permanent.

Idag var ganska hemsk. Hemsk är ett dåligt ord, men så var det i alla fall.

För en liten stund sen fick jag världens chans att träffa en oerhört fin vän på måndag, men eftersom jag slutar skolan kl. 16 på måndagar och Tranemo ligger på fel sida om Borås så sprack det. Tyvärr. Jag saknar Carro och det hade varit så himla kul att träffa henne!

Förresten, hur kan någon inte vilja (få?) ha de här sötsakerna?!

Svart blick. Igen. Jaha.
Tack för den.

The funeral.

Sigmund Freud sa att en del av själen är omedveten, att en del av det man gör kan man inte rå för. Det är så, vissa saker bara man gör utan att man egentligen är medveten om det. Man märker och ser att man gör det, men man förstår inte förrän det är gjort. Ibland ångrar man sig, men gör samma sak senare igen.

Freud skapade psykoanalysen, ett hjälpmedel för att kunna förstå sig på människan. Hela människan. För att kunna förstå varför människan mår dåligt. Psykoanalysen letar reda på barndomsminnen. Minnen man kanske vill glömma. Minnen jag vill glömma.

Bra.

Bra är ingen känsla. Det är ett ord. Ett ord man använder när något är bra. Eller när något är dåligt fast man inte vill berätta det.

There's a story behind every scar.

Jag är väldigt trött men jag kan inte sova. Så här svårt har det inte varit på länge. Tänker på hur dumt allt blev på Flahult och hur det har fått mig att se snett på allt och nästan alla som jag lärt känna genom det stället.
Vad tänker jag inte på egentligen?

Alla förändras, även jag. Och jag är inte säker på om jag gillar den jag har blivit. Jag har mått dåligt länge nu, och det har gjort mig helt annorlunda. Jag skulle vilja vara lycklig.
Sanningen är den att jag inte vågar. Jag vågar inte stå upp och gå. Jag är rädd för att jag ska trilla än en gång, och då kommer jag inte kunna ställa mig upp igen.
Säg inte till mig att du vet hur det känns.

Fotomaraton 2010.

Resultat från fototävlingen.

Andra bilder från samma tillfälle/alternativ till fototävlingen.

No plan B.

Idag var en väldigt jobbig dag. Faktiskt. Jag var arg och grinig och sur och ledsen och lite förbannad. Men det mesta är över nu, pratade med en fin människa.

Angående det där med himlen, jag tror inte alls att den är som en bokhandel. Inte hela. Halva himlen måste vara som Lagerhaus!

Jag försov mig idag och har skitbråttom och då är det klart att man ska göra sånt som man för sjutton inte har tid med! Tur att jag inte är i stort behov att sminka mig som massa andra tjejor, det sparar ju ganska mycket tid... och TUR att det är imorgon jag ska ha med mig fika och inte idag!

"We will never leave you, right here we will stay." - Please, don't lie to me again.

It makes me suicidal and I'm not the only one. No, I'm not the only one.
Men nu är det slut, hurra vad bra! No more Engelska B(lä).


Jag kom nyss att tänka på i somras och de där tre veckorna. Fy bubblan. Dumt.

Jag känner just nu att jag har väldigt många bollar i luften och jag vet inte riktigt vem jag ska ge dem till, för jag vet inte om de klarar att hålla dem i luften åt mig. De måste klara det, för det gör ont att falla till marken. Särskilt när någon kastar en rakt ner, så det är bäst jag håller i dem själv.

I morse tjafsade jag med min lärare, och jag blev sur som en citron. Det var inte kul, jag ska inte prata med den läraren om det igen. Jag vet redan att jag har problem, du behöver inte kasta det i ansiktet på mig!