Jag är väldigt trött men jag kan inte sova. Så här svårt har det inte varit på länge. Tänker på hur dumt allt blev på Flahult och hur det har fått mig att se snett på allt och nästan alla som jag lärt känna genom det stället.
Vad tänker jag inte på egentligen?
Alla förändras, även jag. Och jag är inte säker på om jag gillar den jag har blivit. Jag har mått dåligt länge nu, och det har gjort mig helt annorlunda. Jag skulle vilja vara lycklig.
Sanningen är den att jag inte vågar. Jag vågar inte stå upp och gå. Jag är rädd för att jag ska trilla än en gång, och då kommer jag inte kunna ställa mig upp igen.
Säg inte till mig att du vet hur det känns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar