I live inside your face.

Idag kan vara den första gången sedan högstadiet (förutom första veckan i ettan) som jag inte känner för att gå till skolan igen. Jag orkar inte. Vad händer med mig?! My mind is freaking me out.

Angående det förra inlägget... japp, verkligheten sparkade mig hårt i arslet en gång och nu har det hänt igen. Jag har insett att jag om lite drygt ett år tar studenten. Det kommer gå fort som tusan, och jag har inte en aning om vad jag ska göra efteråt. Jag skulle kunna gå ett år på bibelskola som jag har funderat på i fyra år. Jag skulle också kunna jobba ett tag bara för att få lite pengar och överleva tills jag orkar ta mig i tagen* och plugga vidare. Dessutom skulle jag kunna plugga vidare direkt, men jag har ingen aning om vad jag vill göra längre.
Jag kanske ska singla slant.

UPDATE
* "ta mig i tagen", wtf?! "Ta mig i kragen" skulle jag skriva egentligen. Men det är fel som man upptäcker dagen efteråt när man inte har någonting att göra och surfar runt och tillslut trillar in i sin egen blogg...

Det kom ett brev.

Ibland kommer livet och sparkar en i arslet. Då är det bra att ha ett stadigt fotfäste. Det hade inte jag.

Day 4: a picture of you and your friends.

This is me. And my buds.

When I'm bored I paint myself orange and dye my hair green and sit in the corner of my room and pretend I'm a carrot.

Idag har jag varit ganska duktig. Jag har tvättat tre maskiner kläder, varit ute och gått (fast inte så långt för det blåste för mycket), plockat lite grejer i mitt rum, spelat spel med Oliver, förberett redovisningen som jag ska hålla imorgon, skrivit klart den isländska sagan (med hjälp av Oliver som har mycket mer fantasi än vad jag har), och slutligen - jag har packat träningskläder inför morgondagen som börjar med att jag är duktig igen. Yasmin och jag ska till gymmet! Jä.

Day 3: the meaning behind your Blog name.

Mitt fullständiga namn är Lovisa Sofia Maria Fält. Lovisa var för kort för att ha som adress, och Fält funkar inte i webbadresser. Att ha alla tre namn, dvs. Lovisa Sofia Maria, skulle bli för långt. Det blev helt enkelt Lovisa och Sofia.

Still got it.

Jag hade nog ganska rätt angående tiden... det tog typ tre och en halv timme till. Tog en liten paus vid klockan åtta för att äta kvällsmat. Nu ska jag faktiskt sova.

Big numbers.

Jag försöker mig på att vaxa mina dreads, för de är så spretiga. Jag har hållit på i ungefär 45 minuter och hunnit med 8 st av 40. Det betyder att en dread tar mig ungefär 5,6 minuter att vaxa och föna, vilket i sin tur betyder att jag kommer vara färdig 217 minuter (=3,6 h). Fast antagligen har jag räknat helt fel för jag läser inte matematik. Men till och med jag kan räkna ut att det kommer ta lång tid innan jag är färdig.

Day 2: a description of yourself.

Det känns som att jag fick med det mesta i det första inlägget, jag är ingen överdrivet intressant människa. But I'll give it a shot.

Jag är naturligt blond, men 7 januari i år gjorde jag dreads i hopp om att det skulle vara smidigt och att jag skulle slippa tvätta håret varje morgon. Ja, smidigt är det onekligen, förutom den enda gången i veckan då jag faktiskt tvättar dreadsen. Det tar nästan åtta timmar för dem att torka.

Tillbaka till det jag egentligen skulle göra... jag är löjligt förtjust i Svampbob. Det är det jag tittar på de få gångerna jag sitter vid TV:n. På somrarna har jag varit på läger så länge jag kan minnas (vilket är typ 8 år tillbaka). Det började med scoutläger, som övergick i tonårsbibelskolan Flahult, och den ledde till Nyhem som för närvarande är det jag ser fram emot mest med sommaren. Eller egentligen det enda jag ser fram emot. 

Mitt kontrollbehov är lite för stort för mitt eget bästa, likaså dosen av samvete. När någon i klassen behöver veta någonting om läxor, prov, lektionstider och dylikt är det nästan alltid jag som har svaret. Freaky. Dessutom får jag dåligt samvete om jag någon gång inte har svaret. Och ja, just det, jag är galen.

The undeveloped story.

Jag sitter i mitt blå rum vid min blå dator, äter på ett äpple och funderar på att skriva klart den där förbaskade isländska sagan. Den får inte innehålla känslor knappt, och det är lite svårt för en känslomänniska som mig att skriva utan känlsor. Men alltså, hur mycket användning har man av att skriva en saga innehållande blodshämnd, hedersmord och brist på känslor?
Äpplet är ganska stort.

Day 1: a recent picture of you and 15 interesting facts about yourself.

1. Jag tycker mycket om skolan, vilket en del anser fascinerande.
2. Min blodcirkulation är dålig och jag har ofta blålila händer och ben.
3. När jag var mindre ville jag jättegärna spela teater, men eftersom jag inte vågade på grund av min skräck för att vara i centrum med allas blickar på mig så blev det inte så. Därför säger jag numera att jag inte tycker om teater, vilket alltså egentligen inte är sant.
4. Jag tänker mycket mer än jag säger.
5. När jag gick i åttan hade jag självmordstankar.
6. Den enda av mina lärare jag någonsin sagt emot, gapat på eller märkbart riktat min ilska emot är Gert, och han visade sig vara en bra ventil för det som fanns i mitt huvud just då.
7. Jag går barn- och fritidsprogrammet, men jag tycker inte särskilt mycket om barn, och fritid har jag knappt någon.
8. Trots att fjärilar är väldigt vackra i mina ögon, så är jag ganska rädd för dem.
9. Jag slappnar av när jag får pyssla.
10. Svampbob är en, inte liten, del av mig.
11. Scrubs får mig alltid att känna välbehag.
12. Ibland önskar jag att jag var med i Lilla Huset på Prärien.
13. Mina dreads är 40 st.
14. Jag har svårt för att säga ifrån.
15. Saft funkar till vilken sorts förtäring som helst, enligt mig.

Spider-carrots.

I natt drömde jag något som nästan fick mig att kräkas när jag vaknade. I drömmen var det ett långbord dukat med mat och massa skålar med kokta morötter i olika storlekar. Jag älskar kokta morötter. När jag skulle dela på en morot såg jag något smalt och hårigt som stack ut. Plötsligt delade sig alla morötter och ut kravlade en massa stora, håriga spindlar. Jag älskar inte spindlar. Jag avskyr spindlar. Jag trodde jag skulle dö. Men jag vaknade.

What the hell is heaven?

Ikväll har jag läst gamla mejl på fejsbuck. Jag har många fantastiska vänner och fyra grymma fastrar. Det är rätt coolt, för jag har en tendens att glömma bort att det faktiskt finns folk som bryr sig. Jag blir ibland (ofta (jämt)) fast i mina egna tankar som är mer negativa än positiva, och då är det lätt att koppla bort det braiga i livet, som fantastiska vänner och fyra grymma fastrar. Och för att inte tala om de där lärarna som jag tycker så mycket om. Så hiskeligt bra att jag nästan fnissar lite.

Nu ska jag sova, fast smsa med fina Elin Fredriksson som precis har varit utomlands i tre veckor och jag var för stor för att få plats i hennes resväska.

En hög av osorterade atomer.

Jag är så fruktansvärt trött på mig själv. Det är som när man har en läxa som man verkligen inte förstår, men som man gör bara för att man måste. Sedan kommer världens lättnad när man är färdig och har lämnat in den. Ungefär så känner jag inför mitt liv just nu. För varje andetag jag tar är det ett mindre kvar.

Tidigare idag visade Sara mig en artikel om en snubbe som hade typ 94 barn och massa fruar. Vissa människor har riktiga problem, alltså.

Jag är mörk under ögonen, och det är inte mascara. Hur ska man kunna vila ut när det inte hjälper att sova?

Favorit.

Jag ska precis börja titta på en av mina absolut favoritigaste favoritfilmer - Den bästa av mödrar. I en av de största rollerna finner man en av mina favoritigaste svenska skådespelare, nämligen Maria Lundqvist. Jämte mig ligger min favoritkatt dessutom. Min monsterkatt Elliot.

Back and stronger than ever.

...skulle man ju kunna tro, men så är inte fallet. Tillbaka är jag förvisso (efter typ två dagar, whatever), men inte starkare. Inte ett dugg. Jag har bara ingenting att göra på lovet.

Imorgon eftermiddag åker jag till Jönköping för att träffa mina kära kollegor från i somras. Vi ska övernatta hos en fantastiskt fin människa.

Tråkig come back, kanske. Jag bryr mig inte jättemycket längre.

Pain.

Det kvittar hur mycket man än försöker så är det aldrig bra.

Nu har jag stängt bloggen lite, får väl se när jag tar fram den igen. Jag vet att ingen kan läsa det här och att jag skriver det i onödan. Fast nej, inte i onödan. Jag vill gärna få ut mina tankar lite grann, och jag är lite allergisk mot dagböcker.

It's down the road, not across the street.

Det är farligt att börja tänka och inse vad man egentligen har gjort.

How come?

"Well, one's in case I get sad, and the other is in case I get really sad."

Tummen ur.

Nu har jag tagit mig i kragen och skrivit den där praktikuppgiften som jag inte förstod. Jag förstår inte mer nu, men det kändes lite som att 8 veckor för sent är nog, så nu har jag skickat in den. Jag struntar i om allt är fel, jag kan i alla fall lägga det på hyllan. Jä.

Öppet hus.

Ikväll var det öppet hus i skolan. Jag måste säga att det var mycket besvär för väldigt lite. Men jag fick träffa Cissi! Kändes fint. Jag har letat på inlägget jag skrev förra öppet hus, alltså för ett år sen.

"JAG ÄLSKAR BF! Jag borde köpa en tröja och trycka det på den. BF är bäst. Bäst bäst bäst bäst. Bäst. Faktiskt. Jag är galet glad att jag valde det.

Idag var det öppet hus i skolan och jag tejpade fast pappersfötter på golvet så att alla skulle hitta vägen till BF. Det trevligaste (nästan) med hela kvällen var att jag hittade så otroligt bekväma stolar att sitta på! Hade kunnat sitta kvar där tills imorgon om jag inte skulle åkt hem.
Det som gjorde mig mest glad var när jag hade en trevlig dialog med Cissi.
Jag: Du passar verkligen så bra i den frisyren, Cissi!
Cissi: Jaså, tycker du det? Ja, jag måste ju göra mig lite snygg nu när det kommer en massa människor och tittar runt...
Jag: Jag tycker du är snygg i alla fall!
Cissi: Åh, du är bra för självförtroendet, Lovisa!
Hihi, jag tycker om mina lärare faktiskt."

Ja, jag tycker om mitt program. Väldigt jättemycket.

In the sun.

Jag tror att min rygg går av snart, den är stel som okokt spagetti.

Imorgon är min sista dag på praktiken i Svenljunga. Känns skönt faktiskt, jag gillar inte praktik. Fast jag ska inte klaga på församlingshemmet egentligen, det är en jättebra plats. Det är mig det är fel på.

Ge mig tillbaka tjejen som var stark.

To our secret friend.

Jag och Lois tittar på Frankenstein. Jag tycker verkligen inte om den filmen, fy farao. Bläk.
Tomorrow we're going to städernas stad - Jönköping. Jä.

Vi pysslade förut och jag gjorde ett jättetjejigt födelsedagskort som jag inte tyckte om riktigt. Jag skulle ge bort det, men det fanns ingen i min kalender som fyller år snart, så vi löste det på ett annat sätt. Och ja, jag råkade missa en bokstav...

Great stuff.

Jag sitter och läser lite gammalt och hittade en kul grej..

Where did the road go? (Vart tog vägen vägen?)
I feel again you! (Jag känner igen dig!
)Do you shark? (Hajar du?)
How stands it to? It's banging and walking! (Hur står det till? Det knallar och går!) 
What are you for a one? (Vad är du för en?)
Break together and come again. (Bryt ihop och kom igen.)
Hi jump in the cowberry forest! (Hej hopp i lingonskogen!)
You are offspooned. (Du är avskedad.) 
Sheep I drive if you? (Får jag köra om dig?)

The cat low and bucket. (Katten låg och spann.)
Hear you you you! (Hör du du du!)
It has pied. (Den har pajat.)
Food repairing (Matlagning)
Ghost outfit (Andedräkt)
I speak floating English. (Jag talar flytande engelska.)
Excuse me for raping at the table. (Ursäkta att jag rapade vid matbordet.) 

Nu ska jag nog göra en självrannsakan igen. Jag vet att jag skrev att jag aldrig mer ska göra det, men jag lyssnar aldrig på mig själv.

Thank you.

I sure do have a great friend. Igår kväll när jag kom hem så väntade två brev på mig. Ett från sparbanken, och ett okänt som stämplats i Nässjö. Jag gissade att det var min Nässjövän Caroline, men handstilen var inte riktigt rätt. Jag läste brevet (som förövrigt var väldigt fint och gjorde mig oerhört glad) och när jag kom till slutet så såg jag  ett namn: Alexander Bojestig. It kind of made me happy. He's a good man.

Going crazy.

Kalla mig töntig, men jösses, vem gillar inte bubbelplast?
Jag kan inte påstå att jag är omogen. Jag är bara mer lättroad än andra.