Can I keep you?

Jag älskar filmer.
Först är det något mysko intro så man får veta lite vad som hänt förut och vad allt kommer att handla om. Ofta avgör det också hur intressant filmen verkar i tittarens ögon.
Sen börjar filmen, på riktigt. Man ser hur det går för huvudpersonen och kan redan då börja lista ut vem den blir kär i eller hur det kommer sluta. Personligen har jag svårt för att inte jämföra mig själv med personer i filmen. Jag kan nog alltid koppla ihop mig med nästan varenda person. Som alltid ska jag jämföra med Svampbob (det var inte den filmen jag tittade på, jag såg faktiskt på Casper..). Jag menar, titta bara på de personerna (som förresten representerar de sju dödssynderna, har jag läst någonstans):
Svampbob - irriterande, lättlurad, töntig
Patrik - dum som ett spån
Herr Krabba - egoistisk, girig
Bläckvard - irriterad, ignorant
Plankton - hämndlysten
Sandy - överlägsen men samtidigt överseende
Pearl - deprimerad
Jag kan känna igen mig i varenda en av de här karaktärerna. Kanske för att alla är iqbefriade och tappade bakom en vagn, men det är inte poängen.
Jag vet inte om det bara är jag som tror det, eller om filmer är påhittade så att man ska kunna känna igen sig själv, om inte i alla karaktärer så i alla fall i en.

Anywho, plötsligt är man i mitten av filmen, då motgångarna presenteras och börjar lösas eller kanske förvärras. Jag kan även då referera händelserna till mitt eget liv.
Och så till slutet, då allt blir löst och killen får kungariket och halva prinsessan. Det är endast då jag inte känner igen mig själv längre. Inte för att jag inte råkar vara varken kille, prinsessa eller ens ett kungarike, utan för att jag inte ser några lyckliga slut på mina motgångar. Jag ser bara en tillfällig lösning att ha tills vidare, men som jag sen glömmer bort att göra något bra av. Istället klagar jag bara på hur dåligt allt är och har varit.
Och det har jag faktiskt rätt att göra!
Didn't see that one coming, huh?
Nej, allvarligt. Man har rätt att klaga lite ibland, men låt det inte gå till överdrift. Jag har lätt för att överdriva saker som inte är så farliga egentligen, men när det verkligen är något som är riktigt illa för mig... då sitter orden långt inne. Som nu. Jag kan bara säga att det är något som stör mig. Jag kan inte säga vad det är.


Ja, alltså, det här med att ha en röd tråd i all text är fortfarande inte min starka sida. Men jag jobbar på det. Nu ska jag sova, det är bäst ni skriver ner det.

Två dagar

Inte illa.

I'm not as think as you drunk I am.

När det känns som att man är överväldigad av problem så glömmer man det som är bra. Jag talar nog inte för bara mig själv, utan för troligtvis varenda människa. Men eftersom jag är näst intill expert på mig själv så använder jag mig som exempel.

Jag har glidit ifrån många bra kompisar under de här 17 åren som gått, och det har varit jobbigt. Riktigt bra kompisar har jag mer eller mindre förlorat. Men med det dåliga följer alltid något bra. Jag har träffat nya människor som jag faktiskt har bra kontakt med, trots avståndet mellan oss. Jag har träffat människor som gjort mig glad bara genom att vara sig själva, de har satt spår i mig.

Men varför låter man det jobbiga vara ett hinder på ens väg? Varför ser man det bra först långt efteråt?

För några år sen hade jag en bästa vän som heter Agnes. Vi var i stallet tillsammans, var med varandra så ofta det gick och var så där som bästisar är. Det vill säga helt urflippade.
En dag för två och ett halvt år sen, strax efter min födelsedag, så började vi småtjafsa för någonting. Tjafset gick över till käft och bråk och sen var vårt band avklippt. Jag var grymt ledsen och mådde dåligt. Efter några månader verkade vi bli lite sams igen och testade att vara med varandra ett par dagar. Jag minns att det var spänt och så, och dagarna efter var tjafset igång igen. Sen gick det en bra tid då vi varken hördes av, hälsade eller ens tittade på varandra. Jag var verkligen nere på botten, det var riktigt jobbigt.
Grejen är att när jag var så ledsen och arg så hade jag massa människor omkring mig som ställde upp och brydde sig. Jag släppte in en enda av dem på riktigt, lät henne hjälpa. Hon hjälpte mig allt vad hon kunde och för det är hon värd alla popcorn i världen! Hon var som en flytdyna i det där kalla vattnet (jag har aldrig varit bra på att simma...).
Inte förrän efteråt insåg jag att jag verkligen haft tur att träffa en människa som hon. Och att jag får ha henne som vän är otroligt coolt.

Den här motgången har ändrat mitt liv, jag har ingen aning om hur det hade sett ut om det inte hade blivit sådär med A. Men jag vet i alla fall nu att jag kan se bra saker i det hela. Och det har faktiskt ordnat upp sig mellan oss nu, vi umgås lite smått också. Jag gillar det! Jag förlorade en vän, fick massa nya och sen fick jag tillbaka min vän. Ibland är livet bra!


Confessions... från en konstig tjej som pimplar sodastreamad apelsinsaft utan kolsyra, och popcornen är slut. Ja, jag älskar popcorn. Nu är det Scrubs som gäller, och som jag också älskar.

My fort.

Jag tycker verkligen att det är dåligt. Jag förstår inte riktigt. Eller jag förstår inte alls, faktiskt.

Men jag har en vacker vän i alla fall! Som jag saknar väldigt mycket....

Go left.

Inget mer den här veckan. Ska försöka på måndag igen, men funkar det inte... I'm out. Kosta vad det vill, det är inget för mig, det där. Jobbigt fysiskt, jobbigt psykiskt, jobbigt jobbigt. Jag som aldrig gråter.. inte ens när jag hackar lök. Fy fabian.


Idag har jag skaffat mig två par nya skor, det var ganska nödvändigt. På riktigt. Åtminstone det ena paret.
En kalender hamnade också i min ägo, tack och lov för det, den andra fick jag ju nästan skämmas för.

Nu ska jag försöka sova till klockan 7 imorgon bitti, då jag ska ringa och säga att jag inte kommer. Sen koppla bort allt och slappna av. Lycka till med det, Lovisa. Tack.

It never entered my mind.

Idag var första jobbdagen på äldreboendet. Mycket nytt, mycket stress, mycket mycket. Jag vet varken ut eller in. Igårkväll var jag nervös. Nu är det ännu värre. Jag märker redan nu att äldrevård verkligen inte är min grej. Men jag ska kämpa på. Jag kan ju inte dra mig ur efter första dagen, hur skulle det se ut? Dessutom har jag hört att jag inte backar för några uppgifter. Eller hur...


Jag vill inte sakna dig. Men det gör jag, och det gör ont. För du drog undan mattan för mina fötter, din nedrans morrhoppa.

Jacket.

Jaha. Då är det jobb i tre veckor från och med idag som väntar. Idag börjar jag klockan 7 och slutar 16.
Jag undrar hur det ska gå, jag vet inte ens vart jag ska när jag kommer dit. Låter bra va?

Tjat.

Jag är sur. Jag har lyckats förstöra ännu ett klädesplagg med mina svarta byxor som jag trodde var tvättade nog nu för att inte färga av sig på andra kläder. Så fel man kan ha, alltså.
Men jag orkar äntligen städa så jag får väl glädjas över skillnaden som blir i mitt rum istället. Ingen har städat där på över en månad. Alla som känner mig vet hur nojjig jag borde vara nu. Det konstiga är att jag inte är det. Inte denna gången. Det är nog för att jag är trött och ledsen fortfarande och inte orkar bry mig särskilt mycket. Då är det nästan illa.

Igår fick jag en oerhört glädjande kommentar av allas vår Alexander Bojestig. Vilken kille! Jag saknar honom, har inte träffats på över ett år, skulle jag tippa på. När jag blir rik ska jag åka Sverige runt och hälsa på alla fina vänner som jag inte träffar i vanliga fall. Frågan är när det kommer hända för jag blir nog aldrig rik. Inte på riktigt, i alla fall. Jag ska köpa trisslotter nästa gång jag är i en affär...

Jag är klar nu, maestro.

Nu är jag hemma hos Stephanie. Hon duschar, men när hon är klar ska vi titta på film - Aristocats! Jag älskar den filmen, alltså. Senare i kväll ska vi åka till Borås och där träffar jag förhoppningsvis två fina vänner som heter Jennifer och Sofie.

Stephanie är fin, förresten. Woah.

Mad world.

Jag är fortfarande ganska nere. Det blev inte bra alls, det där.
Nu väntar bara en ledig vecka, tre veckors skrämmande jobb och en ledig vecka till innan skolan äntligen drar igång igen. Jag hoppas att denna månaden går undan, alltså.

Invisible.

Nu ska jag vara brutalt ärlig och blir någon stött så tala om det för mig.

Den senaste veckan har varit en av de värsta i mitt liv. Tro det eller ej, men den veckan har spenderats på Flahult. Jag är så sjukt besviken och jag tror inte att jag någonsin blivit så förödmjukad!

För det första, vi i köket var "bara kökspersonal" och räknades inte som ledare. Vi blev inte respekterade och fick intrycket av att vi inte var välkomna på ledarsamlingarna. 

På sista kvällen, festkvällen som treorna på Flahult fixade, fick vi inte vara med heller. Vi fick inte sitta med och äta med resten av lägret, vi fick inga namnlappar eller placeringar som alla andra. Vi lagade mat, grejade och donade till alla för att det skulle bli så fint som möjligt, men uppskattningen fanns inte där.

Jag har blivit kallad lat, vilket jag avskyr eftersom jag vet att jag verkligen inte är det. Jag är inte lat, jag gör mitt bästa och jag försöker. Jag blev kritiserad för att jag stod och vilade. Enligt den personen gjorde jag ingenting, bara slappade. Det kändes, det gjorde det verkligen.

Den här veckan som har gått nu har jag tänkt till. Är ungdomar och nyvuxna så ouppfostrade nu för tiden att de inte ens kan yttra ett litet tack för maten eller tack över huvud taget? ELLER SLÄNGA SITT SKRÄP. Jag vet inte hur mycket skit jag plockat undan efter slöa, käftiga tonåringar de här veckorna. Tur för dem att jag gillar att städa, men det ska ändå inte vara så. Det är sjukt.

Jag har mått jättedåligt sen i lördags. Jag har blivit totalignorerad i en vecka. Det kan jag i vanliga fall ta. Inte den här gången. Det var en nära vän till mig som betyder grymt mycket för mig, helt plötsligt hördes varken "Hur mår du?" eller "Hur är läget?". Inte ens ett ynkligt hej. Inte en blick. Jag trodde inte att jag skulle få ett hej då heller, men det fick jag. Typ. Jag har varit så arg och ledsen och besviken och sårad. Det har jag verkligen, det gör så ont inuti! 

Orden jag söker har lämnat mig nu, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. 

Självklart fanns det vissa bra saker också, visst. Men jag klarar inte av det nu. Snart svimmar jag av sömnbrist.

Svårt.

Idag är jag ledig från köket. Jag ska tänka.
Beslut, besked, tankar och massa annat som bara går runt runt runt.

Hej så länge.