Stay away.

Jag vill inte. En timme, sen är det kört. Slut.

Jag orkar inte vara trevlig mot dig.

The ugly truth.

Alla människor är bra på något. Dessutom är alla människor dåliga på något.
Jag är superdålig på att laga mat. Jättedålig. Jag lovar.

Lotus.

Nu har vi sagt hejdå till Lotus, och det är bara fem kattungar kvar. En ska stanna, men resten ska också få nya hem.

När orden inte längre räcker till, då låter jag mina tårar tala.

Det känns inte alls bra.
Det blir en tung vecka.
Och sen en till.
Och sen ännu flera.

Som en tavla.

Jag vet inte vad som hänt, men jag har börjat lyssna på Håkan Hellström. Aldrig trodde jag att jag skulle sjunga så lågt. Fast om man filtrerar bort hans röst och bara lyssnar på texten och musiken, så är han faktiskt inte så pjåkig. Och hellre Håkan än Winnerbäck! Klart slut.


Tidigare har jag ju nämnt att min skola och lärarna är oerhört bra, och klassen med. Jag har också nämnt att jag är sjukt trött på min klass just nu. Att slippa dem i drygt en vecka (och att få sova igen de timmar jag missat, och att träffa fina släkten) är det enda positiva med lovet.
Anywho...
Jag har ju en kulig lärare som heter Margaretha, och hon tycker inte att det gör någonting att jag är lite ganska trög ibland. Hon har inte sagt det rakt ut, men jag hoppas att hon tänker ungefär så i alla fall. Jag gillar henne, hon är bra. Jättebra. Jättejätte.

You bring out the devil in me.

Ibland blir jag förvånad. Igår träffade vi en tjej som verkade helt normal, och alldeles nyss fick jag reda på att hon inte är det. Eller, hon är ju normal men vissa skulle inte tycka det. Hon hade någon störning, men den syntes inte. Visserligen kanske det är jag som är ouppmärksam (har jag hört), men nej, jag tror inte det.

Nu blev jag på dåligt humör, det blir skönt med lov för jag orkar inte med min klass. Det låter kanske konstigt med tanke på att jag verkligen gillar min klass. Men efter typ tio torsdagar så förstår man vad jag menar.

Hi, I'm a goldfish.

Äntligen är den fruktade eftermiddagen över. Fy farao, alltså. När man är stressad blir ingenting rätt och allt man ska komma ihåg försvinner ur tankeballongen.

För det första, Yasmin skulle fixa med sånghäften runt lunchtid och vi hade ungefär en timme på oss att få det klart. Det gick inte att kopiera, skriva ut och häfta ihop med hjälp av kopiatorn, för allting hamnade i fel ordning och upp och ner och ingen vet vad.
Efter det misslyckandet försökte vi oss på att klippa och klistra lite och det var det andra misslyckandet på bara en kvart. Eftersom det blev så fult (sparade det faktiskt, kan vara kul att skratta häcken av sig åt i trean sen...) så fick vi ta en nödlösning, och Yasmin skulle skriva ut ett exemplar av framsidan och texterna. Ett = femtio? FEMTIO exemplar av varje papper skrevs ut och vi orsakade kö till kopiatorn i studiehallen i ungefär 25 minuter. Men, eftersom vi är så bra, så lyckades vi på fyra personer häfta ihop 50 häften på endast 5 minuter. Lite stress var visserligen inblandat, men vi hann åtminstone fixa alla sånghäften innan klockan var 12.30, då vi skulle vara klara.

Vi stressade vidare till musiksalen, var jätteförvirrade och försökte komma fram till vad vi skulle ha med oss för grejor. När vi hittat det nödvändiga åkte vi iväg med det till stället vi skulle ha "konserten" på. Ännu mer stress var det med att ställa i ordning allt och öva snabbt innan publiken kom. Fy attsingen, jag hatar stress, men ändå är jag så bra på det.

Konserten gick helt okej, över förväntan. Det kunde varit mycket sämre, men också bättre. Jag är bara glad att det är över, och nu återstår det att se om jag hinner klart med min krönika och arbetet om Downs Syndrom tills imorgon. Troligtvis inte, jag glömde nog hjärnan i massagestolen på Skaparglädje i Gislaved i förmiddags.

Life is real.

I två dagar har jag varit glad och pigg och trott att allt kommer ordna sig ändå.
Nu har jag landat igen och kommit tillbaka till verkligheten. Vi får väl se var jag hamnar den här gången.

Blue liquid.

Jag åt alldeles nyss rätten som finns som förslag till studentmåltid om ett och ett halvt år. Om en stund kommer jag ha galet ont i magen. Naturligtvis pratar jag om pulvermos och fiskbullar.

Hittills, bara idag, har jag upptäckt att jag har väldigt svårt att klara mig utan min högerhand. Så jag har använt den trots att den är stukad. Ont. Men jag skrev inte särskilt vackert, hällde i alldeles för mycket peppar i pulvermoset, och att lyfta väskan och hänga den på axeln var inte utan smärta. Tur att jag inte klagar så mycket, hihi.

Nu ska jag fortsätta återuppliva bloggen om min praktik.

Lika bra, lika dålig.

Idag fick jag det bekräftat att jag har lite högre status än andra elever på skolan, jag fick äntligen min nyckel som jag väntat på i ett år. Bambara bam bam bam........ elevrådsstyrelserumsnyckeln! Kul ord och troligtvis helt fel. Men som sagt, jag har högre status än andra elever för jag är med i elevrådsstyrelsen. Så det så.

Nej, jag är ganska väldigt mycket för att alla människor har lika värde, så himla mycket bättre är jag ju faktiskt inte. Kanske bara ambitiösare, men det behöver inte alltid vara positivt.


Idag slutade jag skolan 10.40, för Cissi är inte här längre. Vi har visserligen vikarie, men andra Cissilektionen hade vi av någon anledning inte, och Helenas lektion var inställd. Dessvärre kunde jag inte åka hem. Först och främst går det ingen buss, men för det andra så hade jag en tid hos optikern 15.30. Det är tråkigt att inte ha lektioner, för när man har läxorna hemma finns det ingenting att göra i skolan. Så värt att sitta av nästan 5 timmar.

Imorgon är det dags för BF09s konsert, och det känns jättebra!
Inte.
Snarare jättedåligt, med tanke på att övningarna inte har gått superbra, förberedelserna har varit sena och uppskjutna och vi är så oense att jag nästan spricker. Dessutom har jag, som ska spela gitarr, lyckats stuka handleden på boxercisepasset på idrotten i tisdags. Gången innan i tisdags, dvs. i våras då jag var med på boxercise för första gången, så stukade jag min fot ganska rejält och fick gå med kryckor.
Undrar vad det blir nästa gång? "Men man lever tills man dör, som jag brukar säga."

Handen på hjärtat.

Idag har varit en jättebra dag! Jag har en så bra klass och fantastiska lärare. Jag har nog till och med lyckats få skolans bästa. Uppoffrande och fina människor som bryr sig, det känns så bra att veta att jag är omgiven av sådana.

Igår hade jag en värdelös dag, och det var särskilt svenskan som blev jobbig på grund av det. Men jag har ju som sagt fantastiska lärare, så idag haffade min svensklärare Ann-Sofie mig och sa något fint.

"Jag såg dig. Jag tänkte bara säga det så du inte tror att jag struntade i dig. Om det är något och du behöver prata eller så, så är det bara att komma förbi eller säga till."

Trots att man inte alltid ser det så finns det alltid saker att glädjas åt. Det är ofta svårt att se det lilla, oftast för det är litet. Men lägger man ihop alla små glädjemoment får man tillslut mer positivt än negativt.

Som jag sa, jag har en bra dag, därav mitt optimistiska tänkande.

Tummen ur?

Innan jag lägger mig måste jag faktiskt dela en grej som hände på en lektion för inte så längesen.
Jag har en fin klasskamrat som heter Nathalie Johansson. Nathalie har väldigt lätt för att säga vad hon tycker och tänker.
Jag har också en knasig lärare som heter Margaretha Litzell. Margaretha har väldigt lätt för att.... vara underlig.
En dag var Nathalie lite putt för att hon inte tyckte att arbetet om Downs Syndrom var givande. Kan nog till och med säga att det var i fredags utan att ljuga. Hon sa det ganska högt och ljudligt och Margaretha gick till henne och babblade på och bonkade Nathalie på axeln, armen eller var det nu kan tänkas vara. Då hände det kuliga:
Nathalie: SLUTA SLÅSS, ditt jävla MONGO!
Så säger man ju inte till en lärare, kan man tänka. Men Margaretha/Maggan/Petra Mede tog det med lugn och hon garvade!
Margaretha: HAHA! Det var bra sagt!

Jag gillar min skola, den är bra. Brrraaaaaaa. BRA.

Building a memory.

Just det ja, jag har lärt mig prata. Det skrev jag i början av sommaren att jag skulle lära mig innan hösten. Och det har jag gjort. En poäng till mig, tack!

Practice is perfect.

Nu har jag i några timmar läst och raderat inlägg. Tog bort all skit, förutom den skit som fick mig att skratta. Jag är visst rolig när jag är arg. Men allvarligt talat så kändes det bra, och det gjorde även kvällens telefonsamtal fast jag inte trodde det skulle göra det.

Om fyra timmar åker min fina vän och är långt borta i några dagar. Sen kommer hon tillbaka och är inte lika långt borta. Men fortfarande tillräckligt.

Nu ska jag väl se om jag kan sova. Det går nog inte jättebra, det är redan sent. Om inte annat så kommer jag vara dötrött hela dagen imorgon på grund av mitt rensa bloggen-infall. Men det är definitivt värt det!

Thank you and good night.

BF09

Wow... jag gjorde det här testet för nästan ett år sen nu. Jag vill göra det igen! Man kan ju jämföra med det gamla, sånt är alltid kul.


Det stora klasstestet

Om din klass:
1. Vad heter din klass? BF09.
2. Har ni några minnen ihop? Konstiga, roliga, jobbiga, tråkiga... ja.
3. Klassresor? Torpa Stenhus som gav halva klassen mörkrädsla och höjdskräck? Spännande!
4. Vilken skola? Tranemo Gymnasieskola.

Hur många?
5. Hur många är det i din klass? Underbara 10.
6. Hur många killar? 2.
7. Hur många tjejer? 8.
8. Hur många lärare har ni? Alla har inte samma lärare jämt, men jag har 9.

Frågor:
9 . Vem har du känt längst? Nathalie.
10. Är eran klass stökig? På torsdagar, stackars Ingemar.
11. Vem är roligast? Alla är roligast. På olika sätt.
12. Vilken tjej är mest omtyckt av killarna? Oh my... alla hoppas jag. Jag kan ju egentligen inte svara för killarna med tanke på att jag är en tjej.
13. Vilken kille är mest omtyckt av tjejerna? Marcus, tror jag.
14. Om du fick välja vem du ville, vem skulle du helst slå? Jag är som Alfons Åberg och han slåss inte.
15. Vem är längst? Nathalie? Amanda? Yasmin? HAHA! Nej, inte Yasmin..
16. Hur skulle du beskriva din klass? Mongo.
17. Vem är mest läslus? Marcus.
18. Är några tillsammans i din klass? Nej.
19. Vem är jobbigast? Fråga Ingemar efter en torsdag (=alla).
20. Vilka känner dig bäst? Rebecka.
21. Vem är mest blyg? Svårt att säga.
22. Vem är klassens snobb? Wow. Vi har inga snobbar.
23. Vems skratt är roligast? Amandas.
24. Vilka är sportfånar? Marcus.
25. Vem slåss bäst? Vi slåss inte. Fast Mikael har visserligen gått på boxning...
26. Vem är mest muskulös? Jag, utan tvekan. För det står väl muskellös?
27. Är några intresserade av hästar? Nej.
28. Vilka? Precis.
29. Är någon allergisk mot något? Rebecka är allergisk mot allt.
30. Spelar några fotboll? Nej.
31. Spelar några hockey? Nej.
32. Hur länge har du gått i denna klass? Sen 18 augusti 2009. Typ. Tror jag. Lite drygt ett år.
33. Var gick du innan? På Tranängskolan, wohoooo! Världens obästa högstadieskola.
34. Vilka gick i din klass på din förra skola? Nathalie. Och 27 andra.
35. Vem är snyggast? Molgan.
36. Finns det några syskon i eran klass? Ja, alla. Sen är det så att inga i klassen är syskon med varandra.
37. Vem är mest datanörd? Asnath, fast hon vill inte erkänna det själv. Men jag förstår henne för jag erkänner inte heller att jag är en datanörd.
38. Vem har sömnproblem? Jag, Rebecka och säkert alla andra med. Vi är så problematiska, vi fantastiska tio.
39. Vilka brukar du umgås med? Alla.
40. Vem har roligast röst? Haha, det är inget jag går och tänker på varje dag. Inte ens varannan.
41. Vilka brukar du sitta med? Rebecka oftast. Nästan alltid faktiskt.
42. Vem säger "daaaaah" oftast? Jag har nog aldrig hört någon säga det om jag ska vara ärlig.
43. Vilka saknar du att umgås med? Just nu är jag ganska trött på allihopa, men jag gillar dem ändå.
44. Vem får dig alltid att skratta? Ingen. Men de flesta får mig att skratta väldigt ofta.
45. Hur många kommer läsa det här? Oj, typ två?
46. Vilka är dina "närmaste"? Öm, ingen skulle jag tro. Inget illa menat.

Vem är bäst på?
51. Matte? Ingen, haha. Ingen läser matte längre, i alla fall.
52. Svenska? Vi pratar bra Sverige allahop.
53. Engelska? Nathalie, skulle jag tro.
54. Musik? Nathalie sjunger galet bra och Marcus är bra på trummor, woah. Och jag spelar gitarr vid sidan av.
55. Bild? Nathalie. Fast hon har inte bild. 
56. Träslöjd? Har vi inte.
57. Syslöjd? Har vi inte. Heller. Men det är knappast jag, för det går väl inte ut på att sy sig genom fingrarna?
58. Idrott? Marcus och Mikael. Boys of course.

Ja/nej frågor:
59. Älskar du din klass? Ja, yes, hai, oui, si. Absolut. Förutom på torsdagar.
60. Brukar ni göra saker med klassen? Ja. Vi går i skolan tillsammans fem dagar i veckan. Men vi gör mycket annat med.
61. Är det mycket bråk i klassen? Det börjar bli det nu när vi känner varandra bättre och vågar käfta emot.
62. Brukar det vara mycket prat på lektionerna? Alltid. Nästan ännu oftare..
63. Är ni en "sport-klass"? Hell no!
64. Gillar ni att gå i skolan? Jag kan bara tala för mig själv, och jag gillar det.
65. Kommer du sakna klassen när du slutar den? Ja.

I lied. Again.

Två saker av tre avklarade. Nu återstår nog den jobbigaste. Eller näst jobbigaste. Jag vet inte vilken ordning den har, men jobbig är den i alla fall.
Och jobbigare blir det, för nu (imorgon) och framöver är min vän borta.

Men något som kanske kan liva upp mig ibland är Scrubs.
[Carla's assisting Turk in surgery] 
Chris Turk: Scalpel. 
Carla: Scalpel what? 
Chris Turk: Scalpel, please. 
Carla: Here you go, baby. Sorry: Dr. Baby. 
[She giggles. Dr. Wen interrupts] 
Dr. Wen: [to Turk] Shall we proceed, Dr. Baby? 

You lied. Again.

Idag har jag verkligen inte pluggat så mycket som jag skulle egentligen. Jag är kass på att plugga. Särskilt psykologi. Provet kommer nog inte gå så bra imorgon. Sen händer det två andra saker till imorgon som förmodligen inte heller kommer gå så bra.
Visst, jag har kanske inte så höga tankar om mig själv. Men jag är åtminstone ärlig.

I wish you were here.

Jag vet inte vad som händer, allt som rubbats och snurrat runt har nu vänts ännu mer upp och ner. Snart blir jag knäpp. Eller jag kommer åtminstone gråta. Jag hatar avsked och jag fattar ingenting.

Kom och titta! Jag är kirurg...

Jag vill inte att du åker.


Du såg inte förbi.
"Är det du?"

Det är jag. Jag kan inte hjälpa det, jag gör mitt bästa.
Men du kanske kan hjälpa. Eller kunde. 


Du försvinner ju.

Not afraid.

Idag vaknade jag och allt snurrade. Nu snurrar Margaretha fruktansvärt mycket och jag med. Margaretha har en flis och säger att hon minns hur jag var första dagen i ettan. Läskigt. Men hon är väldigt bra. Jätteväldigt bra.

Ett skolarbete om Downs Syndrom har precis dragit igång, och det verkar faktiskt ganska spännande hittills. Läste att irländsk TV efter nyår ska börja visa ett barnprogram där huvudpersonen har DS.

Blue bike.

Igår när jag var i Ljungsarp och fick vänta en timme längre än vanligt bestämde jag mig för att gå på en promenad. Först gick jag runt sjön, sen gick jag vidare förbi skappers (Skattbergs) kulle och upp mot skogen där Gläntan (som vi ofta besökte med dagis) ligger. Sen fortsatte jag vidare mot lägenheten där dagiset låg förut och jag såg Trollbäcken, och sen gick jag ner genom skogen förbi häststubben och till Björkstigen.
Så nostalgisk har jag nog inte varit på jättelänge. Det var mycket som var förändrat, men ändå var allt sig likt. Utom jag. Jag var jätteförändrad. Ändå kände jag mig som vanligt. Det kändes så skönt.


Idag berättade jag någonting för en person, en jättebra person som jag tycker om väldigt mycket. Men jag vet fortfarande inte om jag ska vara glad att jag gjorde det eller inte, det känns inte bra just nu. Fast lite. Men nästan bara dåligt. Måndag blir läskig. Men ändå bra. För jag är inte ensam. Inte då. Men sen.

Du kommer inte tro det.

"Man kan inte vara osynlig. Det går inte."
Det går visst. Jag vet hur man gör. Och jag vet att det inte är någonting som man vill vara när man väl är det.

Would you stay?

Det är ju det jag säger, people always leave. Fy sjutton. Just när man tror att allt kommer ordna sig så försvinner någon. Det värsta är att det alltid är någon som man verkligen tycker om, någon som man mest av allt vill ska stanna.

"I get the feeling that you're holding back..."

Of course I'm holding back, I'm insane you idiot.
I am racked with self-doubt, I have panic attacks, I'm claustrophobic, germ-phobic, phobia-phobic. I talk to myself, I talk to my cats, I've talked to four separate shrinks and, as I mentioned before, I am insane.
There, I opened up, are you happy?

Something's are better left in my head.

13 november... hur kommer den dagen bli, egentligen? Obekväm skulle jag tippa på. Minst sagt.

My skin.

Jag vet inte vad det är, men någonting har gjort så att alla tankar på plugg idag har försvunnit. Jag har prov imorgon, gissa hur mycket jag har läst? Nada. Nu skäms jag över mig själv för att jag har så otroligt dåligt minne.

I can't think of anything worth saying.

Nu har jag pysslat med lite texter och liknande som jag ska skriva ut och fixa till lite mer imorgon. Ibland är det jobbigt att vara ambitiös, för jag är alltid ambitiös på fel saker. Jag har till exempel prioriterat låttexter till vecka 43 istället för att läsa på provet som är på fredag.

You were saying?

Jag avskyr när folk pratar om mig över huvudet på mig. Det har hänt två gånger idag.

Runt oss dansar skuggor....

Bara lämna mig ifred.

Ser ni inte, eller blundar ni bara för sanningen? Har ni någon gång fått era värsta tankar om er själva, bekräftade av någon annan? Vet ni hur det är att alltid leva upp till människors förväntningar?

De vet inte vad de håller på med. De tror att livet går ut på att förstöra för andra. 

Kalla mig vad ni vill, bara ni låter mig vara ifred sen.

Get sick soon.

Det finns mycket jag inte tycker om, men att dra alla över en kant tycker jag är så otroligt fel. Att säga att ingen kan ta hand om ett barn när man är mellan 16 och 20 år tycker jag är dumt. Alla är inte likadana, som sagt har inte alla samma uppväxt och bakgrund. Ingens liv är likt någon annans.
Självklart vet jag att det finns många omogna människor som blir gravida, många av dem klarar inte av att ta hand om och uppfostra ett barn. Men ännu fler klarar det. Man är inte expert i början, vilken utbildning man än har, men alla är nybörjare någon gång och för att bli bättre krävs träning och något måste man träna på.

Nu är jag lite sur. Jag vet att du kanske läser detta, men jag får väl säga som du gjorde: Vi har olika åsikter, och det här är min.

The only one of nine.

För att prata krävs det ord. Men det är inte lätt när man inte har orden som behövs. Jag har dem inte, och det stör mig så sjukt.

Ni tror att alla liv är lika lätta, ni säger saker för att muntra upp mig. Det hjälper inte, det är bara ord. Varje dag är en kamp, och än så länge har jag överlevt. Ni tror att deras blickar och ord ska rinna av mig. När ska ni förstå att jag också har känslor?

Awkward moment.

Jag sminkar mig och förbereder mig mentalt.

Something's missing.

Varje gång jag börjar tänka positivt så får jag bevis på att jag inte borde göra det. Det finns inte gott i alla människor, tro mig. Om man tittar noga så ser man att vissa är så genomskinliga att man kan se att hjärtat inte finns där.

Bajsssssssss.

Bajskorvdag. Inget har varit bra, förutom en grej som Yasmin sa när hon skulle lämna tillbaka Asnaths usb-minne: "Tack för maten.. eller jag menar tack för lånet!"
Annars finns det ingenting med dagen som är värt att varken nämnas eller minnas.

Tell me what you want for me to say.

Tittade just på schemat och såg att jag har tre lektioner om dagen. Så himlans tråkigt. FÖR MÅNGA HÅLTIMMAR OCH GLUGGAR.

Jag dog på idrotten idag. Flera gånger. Var dessutom några centimeter ifrån att svimma och mina läppar var blå. Det är det jag alltid har sagt, jag är nog inte mänsklig.

Jag har i alla fall ringt min (förhoppningsvis) praktikplats och lämnat namn och nummer så kanske ringer de upp mig imorgon. Jag hatar att prata i telefon.