Spänning inför.

För några år sedan, när jag var mindre, så kände jag ofta spänning inför det här med årsskiftet. Det fanns någon sorts förväntan som gjorde så det kändes som att tiden gick hälften så fort. Som kvällen innan julafton, och ända fram tills kvällen på själva julafton, då vi fick öppna julklappar. Eller dagen innan födelsedagen. Jag somnade för sent på kvällen, och vaknade för tidigt på morgonen. Det var liksom som en förinställd väckarklocka, fast i hjärnan, som sa åt mig att vakna för att bara ligga och vänta på frukost på sängen, tiokronan under miniflaggstången och presenter.

I år känner jag... ingenting.

Når jag till himlen om jag ställer mig på tå?

Spillrorna av hjärtat du krossade har jag sparat i en skål.
Du kan strö bitarna över mig när du bränner mig på bål.
Kom an då, jag väntar på att bli blå.
Kom igen då, kan du inte slå mig hårdare än så?

Måndagsångest.

Jag ska nog städa en stund.

Och folk undrar varför jag mår dåligt. Byt liv med mig så slipper ni fundera på det.

Julaftons spänning.

Som vanligt har jag ätit på tok för mycket mat även denna jul, har mat ända upp till öronen. Men gott var det i alla fall.

I morse vaknade jag vid 9, gick och duschade och sedan åt jag frukost. Framåt 12-tiden skulle jag göra kvasten, och mitt i den krångligaste rörelsen sa Kajsa åt mig att titta ut genom fönstret för att det sprang lösa hästar där. Jag trodde hon skämtade för att förstöra för mig, men när jag gjort klart kvasten så tittade jag ut, och mycket riktigt, där sprang det nio stora hästar i snön. Pappa, Johannes, Kajsa och jag gick ut för att försöka fånga dem för ägaren var inte hemma. Hästarna sprang ner i skogen och ut på järnvägen och det var lite spänt ett tag. Men sen sprang de upp igen och vi styrde in dem i sin hage.
Efter hästjakten åkte Kajsa och jag till Tranemo, men körde först nästan fast i snön utanför huset. Så kan det gå, händelserik julafton. Och nu har jag som sagt ätit alldeles för mycket.

Pink and black.

Idag är sista riktiga skoldagen innan jullovet. Avslutningen är imorgon. Allt har gått väldigt fort. Det blir nog inte jätteroligt med jullov, men kanske skönt att kunna slappna av åtminstone lite grann.
Jag mår inte riktigt lika dåligt som jag gjorde igår, då såg jag dödssjuk ut. Idag darrar jag bara ganska mycket, och mår bara lite illa. Och ögonen är nästan som de ska. Så den här dagen ska jag väl också klara mig igenom.

Infinite arms.

Jag borde definitivt sova nu, lär vara som en zombie imorgon. Hell yeah.


It still hurts.

What's the point?

Först tala sanning och nu inte... jag blir sjuk på er.

:)

Jag sitter i mitt blå rum och slår in Lois julklapp(ar?). Och jag är riktigt jävlig till på köpet. Den som inte tror att jag kan vara det kan ju fråga om vi kan byta julklappar nästa år.

The nightmare before christmas, for real.

Idag var inte så bra. Fast något som var kanske lite mindre hemskt än allt det andra var att Margaretha var synsk och listade ut varför jag mår så nedrans illa jämt. Jag är jättestel i nacken och axlarna (antagligen på grund av stress och sånt) och det har gått upp till hela nacken, ända till där huvudet sitter fast, och lite framåt mot halsen. Eftersom det är så stelt där så klämmer det på någonting i halsen som gör att jag mår illa. Jag har ju också så dålig blodcirkulation i händerna och de darrar ofta. Det beror tydligen också på att det är någon nerv i kläm i nacken. Så det kan gå...

Efter skoldage, som för övrigt inte innehöll en enda lektion för mig idag, åkte jag till Fyndlagret (yeah) och köpte en stressboll. Jag tror verkligen inte att den hjälper, men den var lite rolig att klämma och trycka på.

Gårdagens tankar.

Prosten: Nå, Lina, vad hette nu våra första föräldrar?
Lina: Tor och Freja!
Prosten: Men Lina, minns du inte att de första människorna hette Adam och Eva?
Lina: Jo visst, ja. Och Gud skapade dem till sin avbild. Ja visst, ja, så var det, ja.
Prosten: Just det, just det. Först skapade han mannen, och sen...
Lina: Och sedan så tog han ett rivjärn, och därav skapade han kvinnan!
Prosten: Nej, nej, men Lina, inte ett rivjärn... utan ett revben!
Lina: Ja visst, ja, så var det, ja.
Prosten: Till och med du skapades till Guds avbild, har du besinnat det?
Lina: Ja, ja, jag har just inte tänkt på det så mycket.
Prosten: Du är ett Guds underverk, Lina. Förstår du inte det märkliga i att han har skapat dig?
Lina: Jo, visserligen. Fast det är klart att själva mig var väl inte så märkvärdigt att göra... men alla de här krumelurerna som vi har i öronen, de måste ha varit marigt att få ihop...

Varför tittar jag inte på Emil i Lönneberga oftare?

You're pretty messed up, too.

Det tog nästan en vecka mellan de två senaste inläggen (bortsett från detta). Tänkte bara notera det.

Svensklektionen idag var så bra! Vi hade en sorts utvärdering på boken vi läst, Mary Shelley's Frankenstein, och den innebar att vi skulle svara på frågor och berätta handlingen och våra åsikter. Om man har läst boken så vet man att Frankenstein skapar ett monster som sedan vill att Frankenstein ska skapa ännu ett monster, fast ett  kvinnligt, som sällskap till honom. När vi tog upp en fråga som handlade om att monstret ser Frankenstein som sin skapare och att han ville ha kvinnligt sällskap så associerade jag väldigt underligt. Först tänkte jag på när Gud skapade Adam och att Gud sedan tog ett revben från Adam för att skapa kvinnan, Eva. Sen gick tanken vidare till när Lina i Emil i Lönneberga ska berätta om de första människorna på jorden enligt Bibeln: "...och sen tog han ett rivjärn..!" Jag började fnittra förtjust och gömde mig bakom Frankenstein (boken), men Ann-Sofie hann se att jag skrattade så hon frågade vad som var så roligt. Jag berättade en stund senare när jag samlat mig lite och det var inte lika pinsamt längre när de andra också skrattade åt min knäppa tanke.
Men oj vad jag ville att den lektionen inte skulle ta slut. Det var den mest givande jag haft på länge.

Nu måste jag verkligen ta tag i psykologiinlämningen, eftersom den dessvärre inte skriver sig själv. Synd, men sant.

Ladadi, ladado, ladadam.

Jag sitter i min säng och äter popcorn, det var rätt längesen jag gjorde det senast. Jag kan knappt tro att jag säger detta... men popcorn är egentligen inte så gott. Egentligen. Bara lite. Men Svampbob är bra så nu ska jag titta på den filmen innan jag tar mig an psykologin.

Efter lunch idag klippte jag Rebeckas hår. Det blev bara kortare och kortare. Men hon sa att hon blev nöjd så jag får väl tro henne, haha.

Skärp dig, det går över.

Jag steker pangkaker som jag ska äta till frukost och lunch imorgon.


Allt är ju så bra. Men egentligen inte.
Jag ler. Men inte på riktigt.
Jag skrattar. Men hör ni inte hur det skär?
Jag har kul. Men ser ni inte min tomma blick?
Jag lovar, jag mår bra. Varför tror ni på mina lögner?




Snart är det 7 januari. Om en månad. Då åker jag och min fina vän till Göteborg. Jag saknar min fina vän. Särskilt idag. ♥

Tappar kontrollen.

Jag vill göra mig själv till en zebra med röda ränder.

Heart skipped a beat.

Idag har jag varit i Borås och träffat fina Marianne. Hon bjöd mig på fika (hihi) och vi pratade en stund och hade det trevligt. Sen helt plötsligt fick jag en julklapp av henne. Jättegulligt! Hon är så snäll. När vi fikat klart gick vi och tittade i lite affärer och jag köpte en skjorta och fnittrade lite (mycket) åt Marianne som inte kunde bestämma sig för om hon skulle ha en grön eller grå stickad kofta. Hon bestämde sig för den gröna, men när vi stod i kön till kassan upptäckte hon en lös tråd i ena ärmen så hon gick och bytte till en utan lös tråd. Hon kom tillbaka med en grå.
Kort sagt, jag hade en jättebra dag med Marianne! Det var väldigt kul att träffa henne.

Oliver och jag har nyss bakat pepparkakor. Jag har gjort 120 pepparkakshjärtan, men en blev ful så den la jag på Olivers bricka. Fy, nu är det verkligen snart jul på riktigt. Tur att det bara föddes en Jesus, för att ha jul två gånger om året hade inte mitt psyke orkat. En gång räcker gott och väl.