Äntligen är den fruktade eftermiddagen över. Fy farao, alltså. När man är stressad blir ingenting rätt och allt man ska komma ihåg försvinner ur tankeballongen.
För det första, Yasmin skulle fixa med sånghäften runt lunchtid och vi hade ungefär en timme på oss att få det klart. Det gick inte att kopiera, skriva ut och häfta ihop med hjälp av kopiatorn, för allting hamnade i fel ordning och upp och ner och ingen vet vad.
Efter det misslyckandet försökte vi oss på att klippa och klistra lite och det var det andra misslyckandet på bara en kvart. Eftersom det blev så fult (sparade det faktiskt, kan vara kul att skratta häcken av sig åt i trean sen...) så fick vi ta en nödlösning, och Yasmin skulle skriva ut ett exemplar av framsidan och texterna. Ett = femtio? FEMTIO exemplar av varje papper skrevs ut och vi orsakade kö till kopiatorn i studiehallen i ungefär 25 minuter. Men, eftersom vi är så bra, så lyckades vi på fyra personer häfta ihop 50 häften på endast 5 minuter. Lite stress var visserligen inblandat, men vi hann åtminstone fixa alla sånghäften innan klockan var 12.30, då vi skulle vara klara.
Vi stressade vidare till musiksalen, var jätteförvirrade och försökte komma fram till vad vi skulle ha med oss för grejor. När vi hittat det nödvändiga åkte vi iväg med det till stället vi skulle ha "konserten" på. Ännu mer stress var det med att ställa i ordning allt och öva snabbt innan publiken kom. Fy attsingen, jag hatar stress, men ändå är jag så bra på det.
Konserten gick helt okej, över förväntan. Det kunde varit mycket sämre, men också bättre. Jag är bara glad att det är över, och nu återstår det att se om jag hinner klart med min krönika och arbetet om Downs Syndrom tills imorgon. Troligtvis inte, jag glömde nog hjärnan i massagestolen på Skaparglädje i Gislaved i förmiddags.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar