Igår när jag var i Ljungsarp och fick vänta en timme längre än vanligt bestämde jag mig för att gå på en promenad. Först gick jag runt sjön, sen gick jag vidare förbi skappers (Skattbergs) kulle och upp mot skogen där Gläntan (som vi ofta besökte med dagis) ligger. Sen fortsatte jag vidare mot lägenheten där dagiset låg förut och jag såg Trollbäcken, och sen gick jag ner genom skogen förbi häststubben och till Björkstigen.
Så nostalgisk har jag nog inte varit på jättelänge. Det var mycket som var förändrat, men ändå var allt sig likt. Utom jag. Jag var jätteförändrad. Ändå kände jag mig som vanligt. Det kändes så skönt.
Idag berättade jag någonting för en person, en jättebra person som jag tycker om väldigt mycket. Men jag vet fortfarande inte om jag ska vara glad att jag gjorde det eller inte, det känns inte bra just nu. Fast lite. Men nästan bara dåligt. Måndag blir läskig. Men ändå bra. För jag är inte ensam. Inte då. Men sen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar