När det känns som att man är överväldigad av problem så glömmer man det som är bra. Jag talar nog inte för bara mig själv, utan för troligtvis varenda människa. Men eftersom jag är näst intill expert på mig själv så använder jag mig som exempel.
Jag har glidit ifrån många bra kompisar under de här 17 åren som gått, och det har varit jobbigt. Riktigt bra kompisar har jag mer eller mindre förlorat. Men med det dåliga följer alltid något bra. Jag har träffat nya människor som jag faktiskt har bra kontakt med, trots avståndet mellan oss. Jag har träffat människor som gjort mig glad bara genom att vara sig själva, de har satt spår i mig.
Men varför låter man det jobbiga vara ett hinder på ens väg? Varför ser man det bra först långt efteråt?
För några år sen hade jag en bästa vän som heter Agnes. Vi var i stallet tillsammans, var med varandra så ofta det gick och var så där som bästisar är. Det vill säga helt urflippade.
En dag för två och ett halvt år sen, strax efter min födelsedag, så började vi småtjafsa för någonting. Tjafset gick över till käft och bråk och sen var vårt band avklippt. Jag var grymt ledsen och mådde dåligt. Efter några månader verkade vi bli lite sams igen och testade att vara med varandra ett par dagar. Jag minns att det var spänt och så, och dagarna efter var tjafset igång igen. Sen gick det en bra tid då vi varken hördes av, hälsade eller ens tittade på varandra. Jag var verkligen nere på botten, det var riktigt jobbigt.
Grejen är att när jag var så ledsen och arg så hade jag massa människor omkring mig som ställde upp och brydde sig. Jag släppte in en enda av dem på riktigt, lät henne hjälpa. Hon hjälpte mig allt vad hon kunde och för det är hon värd alla popcorn i världen! Hon var som en flytdyna i det där kalla vattnet (jag har aldrig varit bra på att simma...).
Inte förrän efteråt insåg jag att jag verkligen haft tur att träffa en människa som hon. Och att jag får ha henne som vän är otroligt coolt.
Den här motgången har ändrat mitt liv, jag har ingen aning om hur det hade sett ut om det inte hade blivit sådär med A. Men jag vet i alla fall nu att jag kan se bra saker i det hela. Och det har faktiskt ordnat upp sig mellan oss nu, vi umgås lite smått också. Jag gillar det! Jag förlorade en vän, fick massa nya och sen fick jag tillbaka min vän. Ibland är livet bra!
Confessions... från en konstig tjej som pimplar sodastreamad apelsinsaft utan kolsyra, och popcornen är slut. Ja, jag älskar popcorn. Nu är det Scrubs som gäller, och som jag också älskar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar