Kära dagbok...

...idag gick jag till frisören för att ta hål i öronen. Jag hade redan innan bestämt mig för att inte titta eller fråga hur det skulle gå till. Som vanligt lyssnade jag inte på mig, utan tittade på den vita, pistolliknande grejen som sköt in örhängen i mina snibbar. Det gjorde ont, men min rädsla för smärta är självförvållad. Dumma mig. Jag kan åtminstone trösta mig med att jag ska ha gulliga blommor i öronen i sex veckor.

Klockan 7 idag åkte jag till jobbet. Lite bättre blev det allt, men tro det eller ej - gammalt folk är inte mitt kall. Jag gick därifrån på förmiddagen. Senare funderade jag på om kontorsjobb är min grej, att vända på papper och säga "hm..", och sen strimla papperna. Det passar mig bättre. Men nej, det skulle inte göra mitt liv fulländat.