Can I keep you?

Jag älskar filmer.
Först är det något mysko intro så man får veta lite vad som hänt förut och vad allt kommer att handla om. Ofta avgör det också hur intressant filmen verkar i tittarens ögon.
Sen börjar filmen, på riktigt. Man ser hur det går för huvudpersonen och kan redan då börja lista ut vem den blir kär i eller hur det kommer sluta. Personligen har jag svårt för att inte jämföra mig själv med personer i filmen. Jag kan nog alltid koppla ihop mig med nästan varenda person. Som alltid ska jag jämföra med Svampbob (det var inte den filmen jag tittade på, jag såg faktiskt på Casper..). Jag menar, titta bara på de personerna (som förresten representerar de sju dödssynderna, har jag läst någonstans):
Svampbob - irriterande, lättlurad, töntig
Patrik - dum som ett spån
Herr Krabba - egoistisk, girig
Bläckvard - irriterad, ignorant
Plankton - hämndlysten
Sandy - överlägsen men samtidigt överseende
Pearl - deprimerad
Jag kan känna igen mig i varenda en av de här karaktärerna. Kanske för att alla är iqbefriade och tappade bakom en vagn, men det är inte poängen.
Jag vet inte om det bara är jag som tror det, eller om filmer är påhittade så att man ska kunna känna igen sig själv, om inte i alla karaktärer så i alla fall i en.

Anywho, plötsligt är man i mitten av filmen, då motgångarna presenteras och börjar lösas eller kanske förvärras. Jag kan även då referera händelserna till mitt eget liv.
Och så till slutet, då allt blir löst och killen får kungariket och halva prinsessan. Det är endast då jag inte känner igen mig själv längre. Inte för att jag inte råkar vara varken kille, prinsessa eller ens ett kungarike, utan för att jag inte ser några lyckliga slut på mina motgångar. Jag ser bara en tillfällig lösning att ha tills vidare, men som jag sen glömmer bort att göra något bra av. Istället klagar jag bara på hur dåligt allt är och har varit.
Och det har jag faktiskt rätt att göra!
Didn't see that one coming, huh?
Nej, allvarligt. Man har rätt att klaga lite ibland, men låt det inte gå till överdrift. Jag har lätt för att överdriva saker som inte är så farliga egentligen, men när det verkligen är något som är riktigt illa för mig... då sitter orden långt inne. Som nu. Jag kan bara säga att det är något som stör mig. Jag kan inte säga vad det är.


Ja, alltså, det här med att ha en röd tråd i all text är fortfarande inte min starka sida. Men jag jobbar på det. Nu ska jag sova, det är bäst ni skriver ner det.