Faces of plastic.

Jag räddade just min säng från en stor kattspya. Det var väl ungefär en och en halv sekunds marginal.

Är det inte sånt här dagens bloggare borde skriva om, istället för om vilka kläder de nyss köpt eller vem de tycker om minst eller nutidens alldeles knäppa skönhetsideal? Jag tycker att katter är way more interesting!

På tal om katter så har jag en som vandrar fram och tillbaka under min haka, så jag har väl lösskägg snart med tanke på hur mycket päls han tappar.

Min förmiddag idag har varit riktigt usel faktiskt. Så, inget mer med det, ville bara ha det sagt.

Jag har tänkt på det här med att folk frågar så mycket.
Hur mår du?
Hur är det?
Är allt bra?
Frågar man det bara för att vara trevlig?
Eller frågar man för att man bryr sig och vill veta?
Eller är det helt enkelt bara för att man inte har något annat att säga?
Per automatik svarar jag varje gång att det är bra, eller att jag är trött. Men vilken tonåring är inte det, egentligen? Det är väl ungdomars kännetecken, trötthet, sova långt in på dagen och lägga sig sent.
Nästa gång någon frågar ska jag säga precis hur jag mår, se personens reaktion och hoppas att han eller hon är nöjd med svaret.
Fast nej, det skulle jag aldrig våga. Jag glömde nästan att jag inte kan öppna mig, ju. Så dumt av mig!