A kind of hope.

Jag har varit jätteglad i flera veckor nu för jag har insett att jag har en superb klass som jag inte vill skiljas från om två och en halv vecka. Dessutom har jag fått sommarjobb, och jag ska vara med på Flahult och så ska jag vara typ ledare på Barnens Nyhem. Jag får bra sista veckor i skolan och en jättebra sommar!

Men alldeles nyss blev jag bara alldeles ledsen i hela kroppen. Saken är den att jag inte vet varför jag tar det så hårt, det är egentligen inget jag behöver lägga på mig. Jag är så klen för tillfället och jag hoppas verkligen inte att det varar längre än till imorgon, men jag lär bli påmind om det just då så vad ska jag göra?
Trots min ångest inför sommarlovet och hej då till klassen och skolan så kanske det är dags för det, för mitt bästa. Jag vet inte.